Erfarenhet av små aggressiva barn??

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Finns det någon här som har erfarenhet av små aggressiva barn? Vi är påtänkta som famhem åt ett väldigt aggressivt litet barn och jag behöver råd ang hur vi ska tänka innan vi bestämmer oss ang uppdraget. Det fungerar tydligen ganska bra i jourhemmet och de har vädigt strukturerat i sin vardag. Så strukturerat lever ju vi inte idag och därav mina funderingar.

Har ni varit väldigt strukturerade och sen kunnat släppa efter mer och mer på detta? Man vill ju inte att barnen ska vara små robotar för att fungera i vardagen. Det kommer ju att ställa väldigt stora krav på våra egna barn eftersom de är lugna och snälla.

Eftersom detta barn är väldigt destruktivt, slåss, bits, kastar saker och förstör mycket så går det ju sönder leksaker... Inte alls så himla kul om våra biobarns saker går sönder. Hur hanterar vi detta?

Har ni erfarenhet av att det blivit bättre eller har det fortsatt i mååååånga år?
Vi är så kluvna ang denna placering - det finns ju inga garantier åt något håll. Samtidigt som vi gärna vill hjälpa och ge detta lilla busfrö ett vanligt hem så vill vi ju inte att det blir knasigt för våra biosar.
Orkar man vara "på" hela tiden och "vakta" - det förra jourhemmet var helt slutkörda när dagen var slut... :roll:

Era tankar??
 
Jag tolkar det som att en vuxen måtse leva parallallet med ett så krävande barn och så har kanske det aktuella soc. redan tänkt själva?
Jag tror också att det kommer gå sönder väldigt mycket saker, det är nog något som får räknas med tyvärr. Men då görs väl det ekonomiska upp därefter förmodar jag också?
Det som ju är svårare att mäta är ju hur era barn och den placerade kommer reagera ihop.
Rent spontant, har soc. gjort en bra matchning upplever ni det som?
I min värld får jag lite för mig att det här lilla barnet behöver leva med två vuxna personer i rätt så stor utsträckning utan för mycket konkurrens av andra barn och inte bara därför, utan även för hänsynen till dem andra barnen.
Nu har jag inte så jättemycket erfarenhet av aggresiva barn, men det här är vad mitt hjärta säger rent spontant.
Jag hoppas att ni kommer få god hjälp och ärlig och bra upplysning av det aktuella soc. som det handlar om.
Vänlig hälsning MGB
 
Tänk er för mer än en gång.Jag är van med barn har själv 5 st.
Har haft sommarbarn fosterbarn sedan 1967.
År 2000 fick vi en mycke agresiv barn Hade bara denne + 1 syskon.
Men jag höll på att knäckas.Allt går sönder,konflikter med alla.
Detta barn tycker jag personligen ska inte famj. ha mindre barn,större som kan sätta barnet på plats,+lära h-n hur man ska vara
 
Soc tänker sig placering med 2 vuxna hemma, barnet har redan förbrukat mer än 1 jourhem. Detta senaste där funkar det förhållandevis bra jämfört mot tidigare. Där är 2 vuxna hemma och det finns inga små barn mer än biosyskonet. Det är jättestrukturerat därför verkar det som om det funkar.

Rent spontant reagerade vi - detta är inget för oss och framför allt inre för våra biosar. De visserligen är äldre och kan föregå med gott exempel, men då de är lugna tror jag att de kommer att bli ledsna och förtvivlade då deras saker med största sannolikhet går sönder.
Vi vet ju inte om barnet blir "bättre" i sitt agerande. Att chansa och inte orka känns inte som ett alternativ för detta lilla barns skull.

Enl soc tankar så är våra barn en tillgång för det mindre barnet men h*n är ingen tillgång för biosarna. Det borde i sig ge oss en vägledning... Eller hur??!

Vill så gärna tro att vi kan göra skillnad för denna lilla trasiga unge.. risken är dock bara för stor att det skiter sig fullständigt - det vill inte inte utsätta barnet för.

Tack för era tankar :razz:
 
Hur stora är de övriga barnen?
Spontant säger jag att det krävs MYCKET, speciellt om det är ett beetende som inte växer bort. Vi "slåss" med en åttaåring som hållt på så i drygt två år. Vi har inte haft någon avlastning mer än 8 h i månaden vid umgänge. Nu planeras det för hemgång, både beroende på att vi sagt ifrån oss uppdraget och att de i det sammanhanget bedömt det möjligt med hemgång. Vi har två bio som är både äldre och yngre och det har varit katastrof!! Placeringen är HELT känslostyrd så det ryker både egna och andras saker mellan varven. Kan stå och illvråla, och då menar jag ILL, rakt upp och ner när det inte får som det vill, bits, tar tryptag osv.
Våra barn har tagit stryk och det känns faktiskt skönt att vi ser en ände på det just nu.

Visst har det fungerat ibland, när vi haft en "smal korridor" som inte gett utrymme för en svajig färd. Men så orkar vi inte leva, det är inte vår livsstil. Vi har sagt många gånger att denna placering är så felmatchad som det kan bli............... Har hållit på med detta sedan mitten av 90-talet så än är vi inte brända även om vi undrat många gånger om det är värt det.....
 
Hej Honey!

våra egna är 5 och 10. Detta lilla aggressiva barn är 3. Ju mer vi funderar desto klarare blir vi över att vi kommer troligen inte att fixa det pga våra egna barn.

Med största sannorlikhet kommer vi att tacka nej till detta uppdrag - tackar er alla för era erfarenheter. :razz:
 
Nej, med barn så nära i ålder skulle jag aldrig ta uppdraget. Hade det varit självgående (???) stabila (nästan) tonåringar hade det varit en sak. Men INTE med barn så nära i ålder. Det skulle oundvikligen gå ut över era barn.

Denne lille placering behöver nog ha total uppmärksamhet. Det har vi påtalat massor av gånger ang vår. Ensambarn utan konkurrens om det skall fungera tror jag............
 
Vad härligt det känns att få era samlade erfarenheter och att vi inte alls är ute och cyklar då i vår tankegång. :bow

Trevlig kväll på er :razz:
 
Kom på en följdfråga...eller flera......ang att vissa barn ser ut att behöva få vara ensambarn.
Hur orkar man som vuxen med ett sånt barn utan att ha fler barn som kan fånga barnets intresse.....och visa hur man ska vara.Är det inte lätt att bli "uppäten" av ett barn som kräver total uppmärksamhet?Och lätt att barnet "fastnar" i sitt negativa beteende.....????
För mig känns det som ett mardrömsuppdrag!
 
ja.. jag vet inte vad jag ska tro om detta uppdrag. :roll: Ett stackars barn som blivit utsatt av föräldrarna i form av våld och ointresse. Vet inte hur länge det pågått - svagbegåvade föräldrar som inte vet hur de ska bete sig, barnet tar efter våldsamheterna. Det har försökts med insatser i det egna hemmet, nu är det jourfamilj där det trots allt blivit ett bättre beteende. Alltså h*n bits inte längre, har i princip inte gjort det sen h*n kom dit för ca 3 månader sen. Är mycket snällare och mer mån om sitt lill*syskon, men där jourhemmet har väldigt strikta regler, man ger inga alternativ för att minimera risken till frustration.

MEN.. detta barn kräver jättemycket när man läser in all info. Det har ni förstått precis. Jag hoppas verkligen att soc tar i beaktande att h*n måste vara ensam med 2 föräldrar utan små barn i närheten för att få full uppmärksamhet och normalisering.

Känns lite lesamt :cry: att vi inte är rätt familj i detta uppdraget lidet med de små
 
Vår 8-åring är ett barn som styrt HELA sin familj från begynnelsen. Har alltid haft full uppmärksamhet från sin (sjuka) mamma som helst struntat i hushållet utan BARA funnits till för barnet. För barnet är det en "normal" tillvaro att allt är efter dess vilja................... :?

Du har rätt EJE, man blir uppäten. Det var därför vi satte ner foten redan efter ett år och sa att detta går inte, det går ut över ALLA, både de övriga barnen (som vi känner att vi försummat något grymt TACK Mamma och Pappa) men även över vår äktenskap. Vi har ju inte fått någon avlastning alls.

Adal, var glada att ni fick veta allt innan barnet kom till er. Vi hade ingen aning om allt som dök upp. Detta var bara två förtjusande barn som tillfälligt behövde ett nytt hem :angel :smirk: .Nu ser vi slutet och hoppas att vi får till en bra avslutning.
 
Ja vi är jätteglada att vi fick all denna informationen på vårt möte, men kan ändå inte låta bli att ömma för de små liven. Vilken start på sitt liv. Håller alla tummar för att de ska få det bra i framtiden.

Honey.. hoppas också att ni får ett bra avslut. Lycka till! :razz:
 
Hej!
Vi fick en tre-åring så var agressiv i ungerfär 6mån sedan lugnade det ner sig, men vi var tvugna att ha ett väldigt strukturerat liv med sovtider och ät tider som var lika varje dag.'h#n slog sönder leksaker och fönster mm. Hade fått bestämma allt hemma eftersom mamman inte klarade av konflikter.
Idag efter 4 år så är han lugn och trygg. SÅ om man orkar så fungerar det....men det är väldigt tufft.
:roll: /Fia
 
Vad bra att det fungerade hos/för er!
Det låter som vår placerings uppväxt fast den fick hållas ytterligare 4 år........................

Hade ni andra små samtidigt?
För det är just det att DE så lätt hamnar i bakvattnet!
Utan fler i samma ålder så är det ju "enklare" att ta tag i problemen och att kunna fokusera på det barnet.
 
Hej Fia!
Så du menar att det kan finnas hopp? :? :razz:
Vad fick ni för handledning? Hur pass mycket kunde ni spela på i tider - var det exakt på minuten eller fanns ett visst utrymme? Hur gjorde ni med inskolning eller kom h*n direkt från hemmet till er?

Du får gärna ge mer tips och råd..

fia sa:
Hej!
Vi fick en tre-åring så var agressiv i ungerfär 6mån sedan lugnade det ner sig, men vi var tvugna att ha ett väldigt strukturerat liv med sovtider och ät tider som var lika varje dag.'h#n slog sönder leksaker och fönster mm. Hade fått bestämma allt hemma eftersom mamman inte klarade av konflikter.
Idag efter 4 år så är han lugn och trygg. SÅ om man orkar så fungerar det....men det är väldigt tufft.
:roll: /Fia
 
Har haft ett jourbarn nu i 10 månader.....som var 9 år när h*n kom och vi har klarat det tack vare att våra egna barn är stora OCH att vi varit hemma båda två, jämnåriga eller yngre syskon skulle varit helt förkastligt..... Vi skulle bokstavligen ha dukat under.
Denne lille ängel ljög, snattade, stal, skar sönder, eldade, fick aggresionsutbrott om h*n inte fick som h*n ville.......

En morgon så var gardiner, lakan, tapeter sönderskurna..... ängeln hade lyckats hitta en tapetkniv.....
När lille ängeln fick gå ut och leka (i början fick h*n göra det innan vi fatta hur illa det var)
så kom ängeln hem med läderbollar, skateoardar, sparkcycklar......
När vi fick gäster så fick vi alltid säga -hej välkomna lämna inga plånböcker eller mobiler här i hallen utan håll i dom :roll:

Vi (både min man o jag är hemma) har numera alltid koll på ängeln... lämnas aldrig utan tillsyn, vi har fått vara benhårda..... det är antingen JA eller NEJ, att säga "kanske" eller "vi får se" är totalt förkastligt för då blir det utbrott......
Superkonsekvensa med ramar till max är vad den lille behövt, och som funkat bäst..... nu efter 10 månader så börjar vi se en klar förbättring även fast det är mycket som återstår..... och denne lille ska förmodligen placeras i familjehem och jag kommer göra allt för att övertyga soss om att nya familjens biobarn (eller placerande barn) ska vara över 15 gärna över 18.......
Annars kommer dom aldrig orka.... och att en person får vara hemma på heltid är något som jag absolut kommer krävas......
Så tänk er för innan ni tackar ja till en liten aggresiv..... det kan göra att hela eran familj ramlar ihop med tanke på att ni har så små egna barn.

Lycka till
 
*pust* vilken placering ni fått.... ja du ser det första steget och det är jag glad för att du delar med dig av.
Skulle det kunna ge ytterligare vägledning om man kunde få prata med jourhemmet? Ställer jourhemmen upp på det innan en placering är klar? Hur mycket "bestämmer" jourhemmen att familjen ska vara - de som ändå sett barnets agerande?


Trixen sa:
Har haft ett jourbarn nu i 10 månader.....som var 9 år när h*n kom och vi har klarat det tack vare att våra egna barn är stora OCH att vi varit hemma båda två, jämnåriga eller yngre syskon skulle varit helt förkastligt..... Vi skulle bokstavligen ha dukat under.
Denne lille ängel ljög, snattade, stal, skar sönder, eldade, fick aggresionsutbrott om h*n inte fick som h*n ville.......

En morgon så var gardiner, lakan, tapeter sönderskurna..... ängeln hade lyckats hitta en tapetkniv.....
När lille ängeln fick gå ut och leka (i början fick h*n göra det innan vi fatta hur illa det var)
så kom ängeln hem med läderbollar, skateoardar, sparkcycklar......
När vi fick gäster så fick vi alltid säga -hej välkomna lämna inga plånböcker eller mobiler här i hallen utan håll i dom :roll:

Vi (både min man o jag är hemma) har numera alltid koll på ängeln... lämnas aldrig utan tillsyn, vi har fått vara benhårda..... det är antingen JA eller NEJ, att säga "kanske" eller "vi får se" är totalt förkastligt för då blir det utbrott......
Superkonsekvensa med ramar till max är vad den lille behövt, och som funkat bäst..... nu efter 10 månader så börjar vi se en klar förbättring även fast det är mycket som återstår..... och denne lille ska förmodligen placeras i familjehem och jag kommer göra allt för att övertyga soss om att nya familjens biobarn (eller placerande barn) ska vara över 15 gärna över 18.......
Annars kommer dom aldrig orka.... och att en person får vara hemma på heltid är något som jag absolut kommer krävas......
Så tänk er för innan ni tackar ja till en liten aggresiv..... det kan göra att hela eran familj ramlar ihop med tanke på att ni har så små egna barn.

Lycka till
 
Vet inte om jag skall skratta eller gråta................... :cry:
Det låter som du beskriver vårt barn..............
Har fått "rädda rummet" mer än en gång :evil:
Det gjordes i ordning efter eget önskemål innan hitflytten men måste göras om helt igen efter drygt 2 år.
Och allt som "flyttar in" hos oss...................."Jag ville ha det" blir svaret när man frågar varför....... Många saker har jag tillsammans med barnet lämnat tillbaka, jag skämmandes men inte barnet inte.
Och lögnerna......... Mina barn vet nu att de inte kan lite på något som sägs då vi inte (oftast) vet vilket som är sant och inte.

Trixen, det låter underbart med de förändringar ni fått till. Och att ni som jourhem påtalar vad som behövs för att det skall fungera. Hade mina barn varit stora, JAVISST. Men INTE med små/jämngamla!
 
Jodå Adal jag har några gånger fått pratat med blivande familjehemmet och dom har fått ringa mig MEN jag vet att alla kommuner inte är särskilt pigga på det....... tyvär så mörkas mycket om hur barnen är..... det kan låta att barnete är såååååå gulligt med bara liiiiite problem........haha.... så bästa är faktiskt att ni KRÄVER att få prata med jourhemmet, dom har sett helt andra sidor en vad socialsekreterarna har och VILL se.
Jag pratar gärna med blivande familjehemmen.

Sen kan jag självklart inte bestämma vad barnen ska men har jag en bestämd uppfattning om att ett visst barn skulle passa bäst med bara äldre barn i familjen så tycker jag nog att dom flesta socialsekreterarna lyssnar ganska bra på det och frågar vad man anser.

"kul" honey att du haft en likadan.....hehe hur gammal är eran?
 
Jättekul :banan: :angel
NU är barnet 9 år.
Hade vi fått veta allt innan så hade vi aldrig tagit emot denna placeringen.
Som väl var visste vi att den var tidsbegränsad, alltså INTE uppväxt.
Nu blev den kanske egentligen lite kortare än tänkt men vi hoppas att det skall gå bra.

Även om det blir hemflytt kommer de inte att "lämnas vind för våg".
Soc har i a f lyssnat på våra tankar och upplevelser om hur vi anser att fortsättningen borde få se ut.

Summa sumarum blir att vår äldste skall få vara äldst i fortsättningen, om det inte handlar om tonårsplaceringar.
Att ha en som är två år äldre (storasyskonet till :angel: ) på pappret men inte mentalt är jättesvårt.
Vårt barn hade klarat mer än syskonet men det går ju inte att ge en yngre fler fördelar än den äldre............(om du förstår hur jag menar).

Nu ska det kvällspussas på hela barnaskaran!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp