Förbjuda barn att säga mamma/pappa

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Hej Tolmia!
Vad bra sagt. :claphappy: Det är precis så jag känner också. Vem ska dessa barn annars knyta an till om inte oss, där de bor lever, sover mm.Det utesluter inte att man pratar väl om biosarna och jag har ett barn som sa till mig att "jag har tur jag som har 2 mammor och pappor, 2 mormor och morfar. Jag kunde inte annat än hålla med....
//Fia
 
Hej!

Håller med Tolmia fullständigt!

Skulle vara väldigt intressant att höra åsikter och erfarenheter från flera vuxna som varit familjehemsplacerade under barndomen. Hur ser de på denna fråga?

Först då närmar vi oss sanningen i denna "fråga".

Gittan
 
AnnaA sa:
ingrid sa:
AnnaA sa:
Blir lite fundersam med detta med att kalla oss för mamma o pappa.
Visst vi är de som är som en förälder sålänge inte deras biologiska föräldrar kan vara det.
Inte menar jag att barnen/tonåringen inte ska få ett förbud att kalla oss för mamma o pappa MEN vi ska också uppmuntra och vara tillhands för de biologiska föräldrarna för vi arbetar för att de ska kunna bli en familj när det är möjligt.
Ingrid svarar...Har nog lite andra tankar, jag tror att för många barn är vi nog dom fortsatta föräldrana "även" om barnet skulle flytta tillbaka, många får ju behålla sina familjhem som helgfamilj. För vår del kräver inte socialen att vi ska finnas där för de biologiska föräldrarna, såklart får man en viss kontakt vi är ju inte mer än människor. Att vara familjehem är inte att vi har en önskan om att få ett till barn/tonåring utan vi arbetar för att vara ett stöd under en viss tid.
Ingrid svara....För vår del kom vi in i att vara familjehem av egoistiska själ och har aldrig trott eller tänkt att vi skulle vara mindre lämpliga för det. Vi kunde inte få biologiska barn och då kom vi snabbt in i dessa tankar. Vi hade både ålder o lång erfarenhet av varandra (inte sagt att man inte kan bli familjehem för att man är ung) men får vår egen del är jag glad att vi hade den långa erfarenheten av varandra. Av dom familjehem jag har pratat med så har det inte blivit för en viss tid utan de bott kvar tills dom flyttat hemifrån.jag vet att man som vuxen också kan prata med barnet och förklara hur det är och många gånger vill barnet testa hur vi fungerar och hur vi vill att det ska se ut i just vår familj och deras situation.
Om barnet frågar om det får kalla mig för mamma så kan man också lägga till efter ett ja att du har en mamma o en pappa och du bor hos oss tills de mår bättre (el vad det handlar om)
De ska kunna välja vad ordet ska ha för betydelse och det ska vi berätta kanske lite mer.
Ingrid svarar....Jag tror att alla familjehems mammor gör det att just stödjer dom i att dom har biologiska föräldrar, men jag tror inte ens vår 16åring vet vad ordet mamma har för betydelse (han vet ju själv att hans mamma inte är som en vanlig mamma) Vi har aldrig pratat i de termer att du ska bo här till dina föräldrar blir mår bättre (vårt stora barn vill inte flytta hem till något pris även om dom skulle bli "friska" och det har han uttryckt sen han var 11. Tänk om jag skulle säga det till vår 9åring i alla dessa år, där hans båda biologiska har helt övergett han dom senaste 3,5 åren vad skulle man då säga #oj jag hade visst fel".Kan vi tänka oss att vi blivit psykiskt sjuka och har skov av sängliggande? barnen tar soc hand om under hemskt lidande för både barn och mamma ex.
kan vi tänka oss in i att barnen ropar mamma (till familjemamman) när hon/han talar i telefon med oss?
Vi sitter sen och tycker att det borde vara självklart att de kan kalla oss mamma o pappa?
Ingrid svara...Ja precis varje barn har olika bagage det finns bioföräldrar som gör allt för att bli friska och kämpar för att bli bra föräldrar, men vissa......ja det finns inte där ens.Jag tycker det är ok MEN då måste vi ha lagt tyngden på att förklara mer positivt om biologiska föräldrarskapet, det är vårat jobb. Vi har ett arbete att hjälpa barn OCH deras föräldrar för att bli hel igen.
kanske barnet testar oss hur vi tycker om deras föräldrar? och vill ha bekräftelse på vilken väg det bär åt. Är vi deras nya föräldrar el ska de återförenas med sina riktiga?
Ingrid svarar....Anser inte att det är vårat jobb att hjälpa de biologiska att bli hela, men barnen däremot. Men som jag skrev innan så klart finns vi där för föräldrarna till en viss del, men mot arbetar dom oss som familjehem kan man inte göra så mycket vill hellre lägga ner kraften på barnen o vår familj. När vårt mellanbarn frågar om vårt minsta "kommer mitt lilla syskon flytta ifrån oss en dag" vi säger ärligt vi vet inte riktigt ännu men som det verkar nu kommer ditt syskon bo kvar här ett tag till, kanske för evigt. Jag arbetar för en återförening hur illa det just kan se ut. Men vi kan vara en tillfällig extra mamma/pappa under tiden

Ingrid svara....Jag arbetar för att få barnet att må bra o få en trygg uppväxt (såklart gör du det oxo) jag arbetar inte för en hemflytt det får socialen göra.


Ingrid skriver...Jag har aldrig skrivet så mycket innan,har svårt att öppna upp vår familj för mycket man är så rädd med det här med tystnadsplikten men kände att jag måste få komma till tals och hoppas att det kanske osammanhängiga inlägget inte rör runt för mycket :wink:

Kvällshälsningar från mig Ingrid.

Hej Ingrid!

Ett tips bara. Använd inte så stora bokstäver för det ser ut som man är arg då i dataspråk;)

Nej det är när man andvänder "Versaler" som betyder att man skriker el är arg, forumet har dessa alternativ just för att man vill sitt "svar" ska synas extra när man citerar. Även att man kan ändra färg
Jag hör vad du säger utifrån DITT perspektiv men håller inte med dig. Vi behöver inte vara överens.
Du skrev av egoistiska skäl blev vi familjehem?!
I mina öron så kan de orden ha två betydelser! 1, att man får svårt att stödja barnen i sin yrkesroll som vi faktiskt ha hand i hand med själva arbetet att ge barnet en kärnfamilj som ger trygghet.
Håller inte med dig men som sagt vi behöver inte vara överrens.Soc har många gånger berättat om familjer som motarbetar de biologiska föräldrarna på flera sätt på grund av just kunskap.Ja det finns säkert familjehem som motarbetar de biologiska tyvärrMotarbetar gör man när ex barnet ska ha umgänge och vi (familjehem) ser att barnet lider dvs gråter,är arg, etc efter el innan umgänge och det tolkar vi som att barnet mår dåligt av umgänget. Undrar hur du menar, jag har erfarenhet av att vårt barn mår dåligt efter ett umgänge. Menar du att vi familjehem skulle tolka ett barn fel som vi antagligen haft en längre tid och känner ganska välBarnet mår dåligt av att de biologiska föräldern inte kan skapa varken trygghet el ge en bra omvårdnad MEN det betyder inte att vi ska ta ifrån barnet sin mamma,pappa utan underlätta och arbeta på att föräldrarna i framtiden ska kunna fungera som just fäldrar ska.Ingen har nog skrivet här att vi jobbar för att ta barnet ifrån dom sina biologiska föräldrarVi kan bara vara extraföräldrer och hela planen är att soc arbetar på en återförening och vi ska arbeta på att barnet mår så bra som är möjligt under tiden med allt det omtumlande det innebär.
Tiden varierar självklart men jag hör alldeles för ofta att familjehem omedvetet tar den lättaste vägen och det är att minska umgänge=för att barnet mår dåligt (barnet förstår/kan inte ta hänsyn till att biosar inte tar ansvar med allt vad det innebär)
Vi har visst ett samarbete med både biosar,soc,barnet. Vi kan adoptera ett barn men det är inte det vi gör genom familjehemsverksamheten.
Kanske man ska tänka sig för och läsa på lite mer om vad det innebär att vara familjhem för det är inget lätt arbete och om man går in i tron att skaffa sig en kärnfamilj så får man samtidigt ha klart för sig att vi har barnen till låns och vi önskar att hjälpa människor. Blivande familjehem går en stor utredning och oftas utbildning oxo och många föreläsningar genom åren.Själv kan jag inte förstå att en tråd med att ta upp att barnet vill säga mamma o pappa är något vi behöver ens dryfta om om det inte är så att vi såååå gärna vill bli det.
Det är min inre kritik som pratar då jag tydligen är tämligen ensam om att vi ska vara försiktiga i vår framtoning om den sk kärnfamilj vi skaffat oss med våra placeringar.
Jag älskar min placering/placeringar men samtidigt pratar jag gott om biosar och förklarar vad som hänt,hur det är, hur det kan gå osv...vill att vi ska fungera som en bra familj och de förhoppninsvis ser mig som ett stöd efter tiden hos oss tillsammans med biosar oavsett deras missbruk,psykiska hälsa etc...

Jag tror på att barnet/tonåringen växer upp med känslor som att de hade en familj som gav dem trygghet och kärlek men gjorde allt de kunde o lite till för att personen kände att biosarna fanns när de fanns.
Vi bjuder gärna hem biosar på ett förstående sätt och vi tar dem som de är. Vi kan inte skuldbelägga dem utan vi ger ju barnet det som fattas.
Barnet måste till slut få växa upp med hur det egentligen blivit behandlat av sin biofamilj (om nu så är fallet) annars får dom en tråkig upplevelse när dom "själv" inser vad som egentligen var sanningen. Det är vad jag tycker.
Vi måste komma ihåg att det finns så många olika individer o olika bagage


Har ni alla läst Lisbeth Pipping o KIRRE böckerna
 
Gittan sa:
Hej!

Håller med Tolmia fullständigt!

Skulle vara väldigt intressant att höra åsikter och erfarenheter från flera vuxna som varit familjehemsplacerade under barndomen. Hur ser de på denna fråga?

Först då närmar vi oss sanningen i denna "fråga".

Gittan

Jag växte upp med min mormor, flyttade "hem" när jag var i tonåren. Jag såg alltid min mormor som den viktigaste personen i mitt liv, min "mamma" var en mamma men blev mest en......ja en andra mamma!!

Ingrid
 
Bingo!!!....Tolmia....där säger du nåt viktigt! :banan:
Våra barn har ju oftast inte haft nån att få en sund anknytning till och det måste vi ju ge dom för att dom ska bli hela människor......Därmed inte sagt att biosarna inte kan och ska få den plats barnen behöver!!!

Och grundfrågeställningen var ju barn som vill men inte får för biosarna.......

Och jo...jag har både läst och hört Lisbeth Pipping.....bla därför har jag den inställning jag har till utvecklingsstörda föräldrar......och Kirreböckerna känns som ett måste....
 
Jag såg att det fanns önskemål om hur de som varit familjehemsplacerade ser på saken! Dock kan jag tillägga att jag är familjehemsplacerad just nu så jag kan ju dra min visa.
Familjen som jag bor hos har inga biologiska barn, vilket underlättar en hel del MEN en som bor här har emot att jag kallar "hans" mamma för mamma. Jag fattar inte riktigt, för ingen av oss är biologiska. DÅ har han inget att säga till om egentligen, tycker iaf inte jag. Visst, han har bott här lite längre än mig men ändå. :x

Att få heta mamma är väldigt fint. Det är inte bara ett ord utan namnet har alltid sin betydelse. En stor betydelse. Blodsbanden är inte det viktigaste, utan det är kärleken tycker jag. Att man finns där i alla lägen. Ger barnen trygghet osv. kan tillägga att det slog väldigt hårt på mig när jag fick höra att jag inte fick kalla henne som jag anser är min mamma för mamma. I mitt hjärta känns det så rätt, jag följde mitt egna hjärta och beslutade mig för att börja kalla henne för mamma.
Alla behöver en mamma vare sig man är 1 eller 20 anser jag.
Jag flyttade hit när jag var 16, och är snart fyllda 18.
Nu är det ingenting som fattas heller i mitt liv. Jag har allt som jag en gång inte hade. Det är jag mer än glad över!


NI GÖR ETT FANTASTISKT JOBB!
 
onlyme sa:
Jag såg att det fanns önskemål om hur de som varit familjehemsplacerade ser på saken! Dock kan jag tillägga att jag är familjehemsplacerad just nu så jag kan ju dra min visa.
Familjen som jag bor hos har inga biologiska barn, vilket underlättar en hel del MEN en som bor här har emot att jag kallar "hans" mamma för mamma. Jag fattar inte riktigt, för ingen av oss är biologiska. DÅ har han inget att säga till om egentligen, tycker iaf inte jag. Visst, han har bott här lite längre än mig men ändå. :x

Att få heta mamma är väldigt fint. Det är inte bara ett ord utan namnet har alltid sin betydelse. En stor betydelse. Blodsbanden är inte det viktigaste, utan det är kärleken tycker jag. Att man finns där i alla lägen. Ger barnen trygghet osv. kan tillägga att det slog väldigt hårt på mig när jag fick höra att jag inte fick kalla henne som jag anser är min mamma för mamma. I mitt hjärta känns det så rätt, jag följde mitt egna hjärta och beslutade mig för att börja kalla henne för mamma.
Alla behöver en mamma vare sig man är 1 eller 20 anser jag.
Jag flyttade hit när jag var 16, och är snart fyllda 18.
Nu är det ingenting som fattas heller i mitt liv. Jag har allt som jag en gång inte hade. Det är jag mer än glad över!


IngridNI GÖR ETT FANTASTISKT JOBB!
 
Vi hade förmånen att få kvalificerad handledning för vårt första placerade barn. Där kunde jag ta upp mina funderingar ang att vara familjehemsförälder. Jag tänkte då att om jag står tillbaka lite så kan barnets mamma få växa i stället. Det tog handledaren ur mig på en gång: "Om du är en halv mamma och barnets egen mamma är halv så innebär inte det att h*n får en hel mamma. Du måste ta ditt ansvar och vara mamma fullt ut för barnet. DÅ får h*n åtminstone en hel mamma"
Jag har aldrig glömt detta samtal och när jag insåg detta förändrades hela situationen till det bättre. Om vi får barn i vår vård - för längre eller kortare perioder - så är det vår skyldighet att vara den familj dom behöver. Om man säger mamma och pappa eller inte är helt oviktigt men låt barnet själv bestämma det och inte deras föräldrar. Försök hellre förklara saken för biologföräldrarna och visa ett öppet sinne mot dom så blir det inte komplicerat, det är i alla fall vår erfarenhet efter snart 13 år i "branchen" :wink:
 
onlyme sa:
Jag såg att det fanns önskemål om hur de som varit familjehemsplacerade ser på saken! Dock kan jag tillägga att jag är familjehemsplacerad just nu så jag kan ju dra min visa.
Familjen som jag bor hos har inga biologiska barn, vilket underlättar en hel del MEN en som bor här har emot att jag kallar "hans" mamma för mamma. Jag fattar inte riktigt, för ingen av oss är biologiska. DÅ har han inget att säga till om egentligen, tycker iaf inte jag. Visst, han har bott här lite längre än mig men ändå. :x

Att få heta mamma är väldigt fint. Det är inte bara ett ord utan namnet har alltid sin betydelse. En stor betydelse. Blodsbanden är inte det viktigaste, utan det är kärleken tycker jag. Att man finns där i alla lägen. Ger barnen trygghet osv. kan tillägga att det slog väldigt hårt på mig när jag fick höra att jag inte fick kalla henne som jag anser är min mamma för mamma. I mitt hjärta känns det så rätt, jag följde mitt egna hjärta och beslutade mig för att börja kalla henne för mamma.
Alla behöver en mamma vare sig man är 1 eller 20 anser jag.
Jag flyttade hit när jag var 16, och är snart fyllda 18.
Nu är det ingenting som fattas heller i mitt liv. Jag har allt som jag en gång inte hade. Det är jag mer än glad över!


NI GÖR ETT FANTASTISKT JOBB!

Underbart att läsa!

Är det någon annan som haft invändingar mot att du kallar henne mamma, mer än den andra som bor där?
Lite nyfiken kanske, hoppas du vill svara ändå :wink:

/Sara
 
echo sa:
Vi hade förmånen att få kvalificerad handledning för vårt första placerade barn. Där kunde jag ta upp mina funderingar ang att vara familjehemsförälder. Jag tänkte då att om jag står tillbaka lite så kan barnets mamma få växa i stället. Det tog handledaren ur mig på en gång: "Om du är en halv mamma och barnets egen mamma är halv så innebär inte det att h*n får en hel mamma. Du måste ta ditt ansvar och vara mamma fullt ut för barnet. DÅ får h*n åtminstone en hel mamma"
Jag har aldrig glömt detta samtal och när jag insåg detta förändrades hela situationen till det bättre. Om vi får barn i vår vård - för längre eller kortare perioder - så är det vår skyldighet att vara den familj dom behöver. Om man säger mamma och pappa eller inte är helt oviktigt men låt barnet själv bestämma det och inte deras föräldrar. Försök hellre förklara saken för biologföräldrarna och visa ett öppet sinne mot dom så blir det inte komplicerat, det är i alla fall vår erfarenhet efter snart 13 år i "branchen" :wink:

Vilket fantastiskt bra svar! Det ska jag ta med mig vidare!

När man får barn som har föräldrar som har funderingar över om vi själva känner att vi tar deras barn så är det såklart ett totalt bakslag, för dem, om barnet då börjar att kalla oss för mamma och pappa. Balansgången kan vara svår men man kan inte göra mer än att försöka förklara, precis som du skriver. Nästa problem är ju också soc attityd, vad de säger om föräldarna tar upp det med dem.
Vi kände i början av en placering att vi skulle ge föräldrarna lite andrum med barnet för att knyta an litegrann och ge dem en chans att få vara föräldrar. Vi såg dock att barnet inte fixade att umgås med föräldrar som inte gav tillräckligt tillbaka, så vi visste inte riktigt hur vi skulle göra för att inte trampa någon på tårna. Vår handledare sa då att vi som är trygga vuxna ska alltid vara närmast barnet. Vi ska alltid sitta med nära, nära så barnet själv får välja när det vill gå till nästa person, men att vi sitter med för att ge barnet feedback och trygghet när det söker uppmärksamhet av sina biologföräldrar. Efter det så kändes det mycket bättre vi hade fått bekräftelse på att vi var kompetenta och att anknytningen till oss var mycket viktigt för fortsatt trygghet för barnet, för att kunna orka med en värld där man inte alltid får 110% feedback och uppmärksamhet.

/Sara
 
De bra biosarna, de ska inte ska behöva höra sitt barn kalla dom i ett familjehem för mamma & pappa inte heller farmor farfar mormor & morfar i dess hem
Som har & haft god förhållade till, tänk er själva!
Men om inte barnet har någon bios anhörig & det är adopterat då är det ok.

Man ska inte sudda ut barnes bio släkt!
 
Hej
Mamman73 har du placerade barn?
Har du erfarenhet av biosar som ställer till bekymmer? som skriker till dej på umgängen, kallar dig för det ena eller andra? Ifrågasätter barnens "yttre säkerhet", utsätter barnen för traumatiska händelser i umgängen?

Om nu biosar var så bra kanske de inte hade sina barn placerade i fam.hem.
Mina två :angel: kallar oss för mamma o pappa . De har inget umgänge med biopa på grunsd av begränsning och träffar bioma en ggr/månad två timmar.

Deras behov av att kalla oss mamma o pappa är stort. Det är ett val de helt o hållet själva gjort, vi kallar oss själva för förnamn men barnen kallar oss alltid mamma o pappa.

:razz:

Jag tycker det är ett val och en markering från barnens håll då de själva börjar kalla oss för mamma o pappa!

Givetvis skall man inte sudda ut barnens biosläkt! Det är ju deras identitet och rötter!
 
Jag tror att det är viktigt att barnen själv får välja det som känns rätt för dom. Hade en liten kille för några år sedan som sa så här: Vet inte vad jag skall kalla dig för du är som min mamma, men det är du ju inte. Så jag tror jag kallar dig moster för då är det nästan som mamma :razz:
I dag 10 år senare och han är nästan vuxen och nu kallar han mig morsan, så låt barnet välja själv olika åldrar sätter orden på viktiga personer i deras liv.
 
Man ska aldrig skuldbelläga ett barn vår :angel: sa när h*n flyttade in att h*n inte ville kalla oss mamma och pappa sa att h*n själv fick välja.
föräldrar är de som ger en trygghet mat och kärlek vad barnen väljer att kalla oss är upptill dem
ps man kan ha två mammor och pappor. :wink:
ha det bra :D
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp