Jag tänker att man får ta det för vad det är - en fundering bara, inte en stämpel eller ett tvärsäkert uttalande? Jag har fem barn (biologiska, har inte varit familjehem men skulle vilja vara i framtiden, därför jag är på den här sidan) där den äldsta flickan (16-17 år) fick diagnosen atypisk autism nu i julas. Det har varit en ögonöppnare på så sätt att man inser att autism kan vara så mkt mer/yttra sig på så många olika sätt mer än det man kanske först tänker på. Om nån hade sagt autism när min flicka var i ålder 0-12 år så hade jag trott att de drev med mig, det fanns inte på kartan... Särskilt flickor med autismspektrum kan tendera att flyga under radarn för både skola och föräldrar. Forskningen är i mångt och mycket inriktad på pojkar och flickornas AST tar sig ofta delvis andra uttryck.
Vi föräldrar har lyft saker på utvecklingssamtal med skolan genom åren, men ingen i grundskolan har riktigt nappat på att det skulle vara något särskilt med vår dotter. Däremot har vi fått frågan av en lärare om hon sover ordentligt, då de tyckt att hon har en tendens att drömma sig bort... samtidigt som en annan lärare avfärdat funderingarna med att bara för att man dagdrömmer har man väl ingen diagnos heller. Vår flicka gick från bra betyg i årskurs 6 till enbart godkänt i två ämnen när hon gick ut 9:an, trots div insatser från skolans håll.
Nu går hon gymnasie anpassat för AST och det går jättebra ämnesmässigt.
Med det sagt, jag vet ju inte könet på ditt barn, men vill bara lyfta att familjehemmet kanske ser saker hos ditt barn som de har sett förut/lärt sig om via tidigare erfarenhet.
Hur gammalt är ditt barn?
