I`m baack...öppnar dörrarna igen

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
ha ha jag var med om nåt liknande med en kommun vi fick formulär att fylla i innan besöket o jag sa uppriktigt att vissa frågor lät jag bli att svara för att sen motivera varför just en sån fråga som skulle du ta barnet till tandläkare.Den soc var helt ok med min vägran o erkännde att det kanske borde finnas ett formulär för erfarna familjehem oxå menade alltså på att det där var ju för nya fam hem för att dom skulle få en känsla av vad ansvaret innebär.
Och jo vi fick även en :angel: med väldigt kort varsel. Det hade inte fungerat bra med andra barn där :angel: bott. Från förfrågan till inflytt tog det knappa två veckor.
 
Hoppsan .... det gick fort :wink: .
Gott att dom erkände att det var dumma frågor men förstår nu syftet lite bättre och deras tanke med det hela är ju faktiskt bra !
Håller 100% med soc.sekreteraren om att erfarna familjehem borde ha annat formulär . Att du sa dina åsikter högt och det mottogs väl :razz: då förstår jag att ni fortastte samarbete med soc. Visar ju att dom har förmågan att se åsikter för vad de är . Gillar jag skarpt :claphappy: .
Vad gäller nya placeringen så hoppas jag att det blir snart .
Jag känner mig redo och mogen och annars finns risk att jag blir övermogen och börjar ruttna , och vi vet ju alla hur jobbiga bananflugor kan vara :wink: .
Skämt åsdo . jag uppskattar verkligen era åsikter , tankar och erfarenheter , speciellt när sambon är iväg och jag inte kan pratat med någon . Jag berättade om våra egna :angel: ar och deras reaktioner och man kan ju tänka så då att jag kan prata med anhöriga o s v , men jag gör inte det förrens en placering är ett faktum för dom har lite svårt att förstå och vill veta saker som jag anser faller under sekretess . så då är min enda chans här ju .
Jag är såååå glad att ni finns :love:
 
Funderar lite över hur folk tänker egentligen.
Allmänna inställningen bland soc.sekreterare verkar vara att om man har haft ett barn med en mycket svår sjukdom så är man i stort sett slut , ett nervvrak redo för psyket ?
Att tala om för dom att , visst det var tufft och då kändes allt tungt men nu är jag bara glad och lycklig och uppskattar livet och familjen såå mycket mer , tror dom inte på .
Soc.sekreterare läser psykologi i sin utbildning och den utbildningen börjar jag bli väldigt misstänksam mot . Skillnaden mellan psykologi och t ex matte är ju att det inte finns några givna svar på frågor i psykologiskt hänseende . Där existerar inga 1+1=2 , det kan lika gärna bli noll ..... eller 173 .
Jag kommer ihåg när jag läste psykologi 1 . Sorg t ex följde en mall på 4 steg och andra steg existerade inte eller känslor . Kan ta fler ex. men ni förstår nog . Ang. detta hamnade jag ofta i disskution med läraren som höll med om att det var ensidigt och fyrkantigt , för snävt , men att det var meningen man skulle läsa denna grund och sedan bygga på .
Jag börjar tvivla på att påbyggnaden ingår i socionomutbildningen .
Flyr alla kunniga erfarna socialsekreterare till organisationerna ......... eller håller alla på att gå i pension ???? :?
Nu var det ju ett tag sedan jag jobbade för kommun (jobbat med org. i ett par år nu ) , men på 5-6 år kan väll inte alla försvinna . ?
 
Jag tror oxå att många bra flyr :D Detta då det gör det svårt för dom att jobba så trångsynt som vissa kommuner gör :angel

Sen ang att orka så är det ju precis som du säger individuellt och följer ingen speciell mall.

Det som en anser vara jobbigt och knäckande anser andra vara "roligt" och upplyftande .En del tar tid på sig att bearbeta saker för andra går det fortare .En svår sak såsom eran behöver inte knäcka en familj .Det kan göra den starkare säkrare och mer noga med att ta vara på tiden här och nu .

Vi har många ggr blivit ifrågasatta hur vi orkar med alla dessa plac och deras problem .Men för oss är det som så att ju mer vi har att göra destå mer får vi gjort .Lite svårt att skjuta upp saker när tiden är tajt :D

Vi kan tom tänka oss en till :angel: om ett tag om det är rätt matchning ( har 3st nu)Hela vår familj är med på detta inkl :angel: alla tycker vi att detta med att vara famhem är det bästa som finns :claphappy:

Vet en del bra kommuner och org ( dom är inte trångsynta) som söker famhem beroende på var du bor pm om du är int .
 
nebulosa sa:
Funderar lite över hur folk tänker egentligen.
Allmänna inställningen bland soc.sekreterare verkar vara att om man har haft ett barn med en mycket svår sjukdom så är man i stort sett slut , ett nervvrak redo för psyket ?
Att tala om för dom att , visst det var tufft och då kändes allt tungt men nu är jag bara glad och lycklig och uppskattar livet och familjen såå mycket mer , tror dom inte på .
Soc.sekreterare läser psykologi i sin utbildning och den utbildningen börjar jag bli väldigt misstänksam mot . Skillnaden mellan psykologi och t ex matte är ju att det inte finns några givna svar på frågor i psykologiskt hänseende . Där existerar inga 1+1=2 , det kan lika gärna bli noll ..... eller 173 .
Jag kommer ihåg när jag läste psykologi 1 . Sorg t ex följde en mall på 4 steg och andra steg existerade inte eller känslor . Kan ta fler ex. men ni förstår nog . Ang. detta hamnade jag ofta i disskution med läraren som höll med om att det var ensidigt och fyrkantigt , för snävt , men att det var meningen man skulle läsa denna grund och sedan bygga på .
Jag börjar tvivla på att påbyggnaden ingår i socionomutbildningen .
Flyr alla kunniga erfarna socialsekreterare till organisationerna ......... eller håller alla på att gå i pension ????

Nu var det ju ett tag sedan jag jobbade för kommun (jobbat med org. i ett par år nu ) , men på 5-6 år kan väll inte alla försvinna . ?
Klicka för att se resterande...

Jag har mässat om d et i olika trådar och forum och gör det igen. Det du beskriver är ett uppenbart tydligt exempel på när soc handläggaren väger in sina ytterst egna personliga världeringar i det hela. Att de absolut tror att du är slut och trött. Nu vet jag ju så klart inte men värderingen i detta med slut och trött kanske grundar sig i att handläggaren har haft egna barn med sjukdom. Kanske har denne växt upp i en familj med ett syskon som varit sjukt och föräldrarna har knäckts osv. Säger det igen, det ska vara en terapi under alla åren man studerar till socionom för att reda i sitt eget först för att undvika att projecera sitt eget på klienterna man möter.
 
Har svårt att tro att så många varit med om det och därför projecerar sina rgna känslor och erfarenheter , däremot så trorjag dom läst och tänkt sig in i det och på så vis projecerar . Likadant som folk som menar på att mer än två barn är en omöjlighet och att man inte skulle stå ut/klara leva under sådana förhållanden .
Bara ta serien familjen anorlunda där det är mer än åtta barn och hur folk diskuterar kring detta . Jag blir såtrött . Vi är ju faktiskt olika . Många menar ju t ex på att ta in ett fosterbarn är en omöjlighet för att man inte kan älska det barnet för man inte fött det själv . Jag har försökt att förklara att jo det kan man visst . Man har inte en begränsad mängd kärlek att fördela . Jag brukar använda dr Phils argument . Kärlek är som pengar , stoppar du det i maddrassen växer inte tillgångarna men stoppar du in pengarna på banken kommer tillgångarna att växa . Pengar behöver andra pengar för att växa och kärlek behöver annans kärlek för att växa . Ju mer man investerar desto större vinst helt enkelt .
Gode gud , ge mig styrka att ha överseende med enkelspåriga självprojcerande soc.sekreterare och liknande folk i almämhet :wink:
Tror det ska bli min kvällsbön LOL
Och jag som är atteist :wink: :D
 
nebulosa sa:
Har svårt att tro att så många varit med om det och därför projecerar sina rgna känslor och erfarenheter , däremot så trorjag dom läst och tänkt sig in i det och på så vis projecerar . Likadant som folk som menar på att mer än två barn är en omöjlighet och att man inte skulle stå ut/klara leva under sådana förhållanden .
Bara ta serien familjen anorlunda där det är mer än åtta barn och hur folk diskuterar kring detta . Jag blir såtrött . Vi är ju faktiskt olika . Många menar ju t ex på att ta in ett fosterbarn är en omöjlighet för att man inte kan älska det barnet för man inte fött det själv . Jag har försökt att förklara att jo det kan man visst . Man har inte en begränsad mängd kärlek att fördela . Jag brukar använda dr Phils argument . Kärlek är som pengar , stoppar du det i maddrassen växer inte tillgångarna men stoppar du in pengarna på banken kommer tillgångarna att växa . Pengar behöver andra pengar för att växa och kärlek behöver annans kärlek för att växa . Ju mer man investerar desto större vinst helt enkelt .
Gode gud , ge mig styrka att ha överseende med enkelspåriga självprojcerande soc.sekreterare och liknande folk i almämhet :wink:
Tror det ska bli min kvällsbön LOL
Och jag som är atteist :wink: :D
Klicka för att se resterande...

Att många inom sociala yrken hämnar just inom yrkesgruppen beror i ganska många fall att man faktiskt har en egen upplevelse och historia i livet, det är ett känt fenomen, med undantag. Oavsett om man har ett större eller mindre bagag med sig så krävs det ett stort mått av koll på vad, och varför man känner som man gör och utifrån det handlar som man gör. Givetvis mycket enkelt beskrivet.

Vi har även lulturer som råder på varje kontor. Jag kommer i från en liten ortd, då är det enklare att göra en sociaologisk studie på deras sätt att arbeta. När man ser ett visst mönster så blir man ängslig. Hur kan det komma sig att den kommunen placerar mer på HVB än tex i familjehem? Inte är det för att alla de utreder platsar bäst på ett HVB, utan det är ju just för att man har den tron och speciella kulturen på just den här socialbyrån. När man också ser och förstår att många familjer är utredda för samma sak, då oberoende om varandra så kan man också se mönster.

Jag tycker inte detta ska vara ett lotteri och godtyckligt i från kommun till kommun. Man bratar ofta om klassskillnader i dag? Vad fan är inte detta. När du är som mäst utsatt så beror insattser och hjälp på vart du befinner dig i landet?!??! Vidrigt.
 
Återigen kan jag inte annat än att hålla med . Kommer själv från liten ort och ser där samma fenomen . Socialförvaltningens generella tillvägagångssätt är tyvärr att sopa under mattan til att börja med och inte göra några insattser sen efter ett par år har problemet eskalerat så pass att det är en stor härva . då slänger dom in nån bokstavskombnation , många gånger med droger inblandat och skickar iväg till HVB .
Den kommun jag nu tillhör är en mycket större och jag ser inte riktigt dom tendenserna här utan dom går in och utreder ganska fort och försöker samverka med föräldrar , skola och andra eventuella instanser . Däremot så tar dom lång tid på sig för att göra en eventuell placering även om där finns ett uppenbart behov av det . Dom verkar vara enormt drivna i någon form av önskan att barn och förälder ska fungera tillsammans att jag ibland undrar var gränsen går . (jag tror ni förstår vad jag menar utan att jag måste göra en lång förklaring)

Det enda jag hela tiden i mina funderingar kring varför det är si eller så på olika kontor hela tiden återkommer till är de ekonomiska förutsättningarna . För hur man än vänder på det verkar stora kommuner trots en då gigantisk arbetsbelastning vara mer benägna att gå in fort för att "räta upp ett sjunkande skepp". En liten del av vad jag menar är två likadana fall där det ena är i en liten grannkommun till den jag bor i .
Tonnårsproblem med droger , skolk , rymmningar och massa annat , flickor . Båda familjerna tar kontakt med soc. i respektive kommun och ber om hjälp , drogtester och samtal . Familjen i denna kommunen får hjälp efter ca 6 mån , den andra kommunen tar det 2½ år och det blir genom rättsliga dommar soc tvingas att gå in . Osäker på dom men det blev någon form av sluten vård (skulle bli drogfri och ingen kontakt med någon i 6 mån ) sedan HVB .

Såå ........... samma land , samma lagar och paragrafer . Och ändå så olika . :?

Vad jag nu undrar över : är det likadana skillnader i Norge ???
 
Varit borta ett tag och anledningen är enkel........ Fullständigt och totalt datahaveri :littlesad .
På placeringsfronten har inget nytt hänt , haft lite förfrågningar men inget definitivt än. Har väll inte sökt aktivt om sanningen ska fram , hade lite "problem" här i stället . Det är som om jag drar till mig problem eller olyckor på något sätt . Är det inte olycka på vägen så jag måste hjälpa till så är det vilset barn eller ........ o s v . Alltid någon som behöver hjälp :angel 8) .

Jag har fortfarande inte hittat bra samarbetspartner kan läget sammanfattas med :wink: .
Idag gick jag in på forumet och kom ihåg att där fanns pm , så in där och sedan tog jag kontakt med en som fått goda renomér , visserligen är avståndet lite långt men känns lite tryggare med kontakt som har goda vitsord än chansa där man inte vet alls .
Under tiden har jag funderat på att återuppta lekmannaövervakning , vet ju att behovet där är lika desperat som familjehemsbehovet . Och utbildningarna har jag lika stor nytta av både som övervakare som familjehem . Sista utbildningen jag var på tog upp hedersrelaterde brott . Fantastisk utbildning som verkligen lyfte frågor och förklarade .

Sååå..... tills vidare ...... :claphappy: :bow alla vardagshjältar :love:
Alla andra ...... akta er :evil: :wink:
 
Har varit upptagen med att röja :D . Har kommit fram till att planera livet alltför noga gagnar ingen utan man tar itu med vad än livet slänger till en .
Jag har rätat upp ett par saker som varit fel i omgivningen och det har ju tagit en del tid .
En annan sak som jag kom fram till var att vi behöver en ny bedömning så , vi tog kontakt med några stycken och där var en kommun som jag tror på . Dom hade ett lite annorlunda sätt som gjorde mig nyfiken och vi gick vidare . Blev duktigt förvånad över hur rättframt dom var , spec. en av dom . Precis det jag sagt jag vill ha . Inga dubbla budskap eller hemliga tolkningar som driver en till vansinne . En ärlighet som man för det mesta endast kan tillskriva dagisbarn . T ex . om någon saknar en tand : varför har du ingen tand där ? (Just det frågades inte då jag har alla kvar :wink: ) . Det var som en frisk fläkt .
Det har bara gått ett par månader sedan vi blev klara (ja, godkända) och det har inte dykt upp något som passar oss än . Men jag hoppas innerligt . Det var länge sedan jag kände sådan glad nyfikenhet på socialsekreterare , på hur dom kommer att vara att samarbeta med . Det är nästan så jag totalignorerat alla andra möjligheter . Som jag känner just nu är dom de enda jag är inresserad av att jobba ihop med .
Men verkligheten har en benägenhet att kasta ett krasst sken på fakta och samtidigt som jag i stort sett bara är intresserad av dom så nästan bokstavligt talat klättrar jag på väggarna efter något att ta itu med , någon/några :angel: :angel: som behöver hjälp . Inte bara av mig utan hela familjen . För det är något magiskt som sker när en placering kommer till oss . Jag tror att det här magiska sker hos alla bra fam.hem . Hur hela familjen möter och hjälper :angel: på olika nivåer och får :angel: att känna sig som en naturlig del av oss , att :angel: tillhör familjen på ett självklart sätt .
Ännu en del av det jag kallar den ordlösa kunskapen som bara dom som varit med om kan förstå och omöjligt att förklara för soc . Blickarna , ögonkontakten , kroppsspråket , allt ger en tyst samverkan utan att ett ord yttrats . Hur förklarar man dom ögonblicken , stunderna ? Stunderna när tonåring och liten möts och tar av sina masker och bara är . Hur förklarar man det ? Hur liten kan hjälpa tonåring att släppa alla jordens problem från sina axlar och slappna av . Hur kan man få en som aldrig jobbat på detta viset att förstå ?
Den ordlösa kunskapen är en bottenlös brunn som förmodligen aldrig kommer att kunna skickas till andra utan endast de vid brunnen kan dricka . Suck .
 
Hmmm , det är märkligt . Först händer ingenting så händer .... ingenting så händer ....... hela allt brakar loss och allt händer samtidigt . :angel: ska komma i morron (ev) , får agera amatörpsykolog mitt i natten för ett uppenbart övergrepp på en ungdom i närheten och polis inte gör något , diskmaskinen går sönder , bilen vägrar starta , näst äldsta bio får jobb , äldsta får jobb o s v . Och då har jag inte sagt allt . Ibland blir jag fundersam över de spratt livet slänger på en . Morgondagen ser inte bättre ut , eller hur jag nu ska uttrycka det . Nog för att jag tycker om när det händer något men det här känns nästan löjligt .
Tusen kramar till alla familjehem .
Glöm inte hur mycket ni betyder för era :angel: :angel: , även om dom aldrig skulle säga det själva :wink:
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp