Många frågor om ev hinder för att bli familjehem...

[flerbarnsmamman]

Hej allihopa, är helt nyreggad här, men har läst härinne ett tag och nu är det min tur att ställa lite frågor

Min dröm, har varit det nu i 14 års tid, är att få öppna upp mitt hem för barn som behöver tryggheten i vår familj. Dock undrar jag om vi skulle kunna bli godkända?
Hur "höga" är kraven liksom?

För att ni ska ha att jämföra med så kan jag ju berätta lite om oss:

Vi är jag, 31 år och min man (sen 12 år tillbaks) på 32 år. Vi har fem barn (och där kommer vad jag är så rädd för, det första hindret) i åldrarna 6, 6, 8, 11, 11. Vi bor i eget hus med gott om plats - för närvarande är där ett rum som står tomt. Vi har en hund och en katt. Vi har gångavstånd till skola/dagis/VC/affär. Området är mestadels bebott av generation äldre och är ett ganska tyst & lugnt område.

Vi har en "okej" ekonomi - vi kan handla, åka på campingsemestrar på somrarna, fira jul & födelsedagar - men inget överflöd liksom. Inga skulder, inget hos vare sig kronofogden eller i belastningsregister.

Min man jobbar heltid med 2-skift.
Jag håller på att arbetstränar efter en långtidssjukskrivning (andra hindret?), detta beräknar jag vara klart med i april och det är inte förrän efter det som jag tänkt ta tag i familjehemsbiten.
Jag har varit sjukskriven för depression(tredje hindret..?) och ätstörning (5 år sen) - något jag fått bra behandlingar för och jag har varit frisk från detta nu i några år.
Min uppväxt har varit trasslig (fjärde hindret, eller??) med boende i både jourhem och på ett BUP-hem, men jag har bearbetat allt och ser numera uppväxten som en rejäl dos med livserfarenhet.
Min man har haft en trygg uppväxt - inga större utsvävningar.

Som familj har vi genomlevt helvetet (som då vi förlorade ett barn i graviditeten), men står nu starka på "andra sidan" (vilket vi egentligen gjort hela tiden). Vi har alltid känt och känner att "tillsammans" är vi starka och vi anser oss ge barnen en trygg uppväxt - något vi även får höra av utomstående.

Både man och barn vet om vad jag har i tankarna och mannen är förstås med på noterna. Barnen - har nog lite svårt att greppa det, men uttrycker att det låter roligt och att de har "förståelse" för andra barns problembörda som kan komma med i bagaget. Samtidigt är de införstådda med att detta är inget som kommer ske nu, kanske aldrig.

Mina barn har aldrig blivit åsidosatta trots min gamla depression, ej heller "påverkade" av ätstörningen som fanns innan.

Vi är alltså (tycker jag iaf..) en ganska vanlig familj, med vanliga "svensson-problem", men kan man ha/haft det som familjehem?

Vi har ju alltid ett tryggt hem, med barn som är "lagom" busiga, trotsiga, kärleksfulla, med "lagom" doser av "uppväxtsproblem" (syskonbråk, relationer i skolan, vill inte städa hemma, pubertetstrotsen, osv) - hänger ni med på vad jag menar?

Och om detta jag skrivit om är hinder - är det liksom "tidsbegränsat" eller är det för evigt, så jag liksom bara kan glömma min dröm, typ? Vad tror ni?

Sorry för denna drös med frågor, men jag har samlat på mig dem under åren Och det är ju bättre att ställa dem än att gå ovetandes och inte veta vad jag ger mig in på!

 

[Fox]

Hej!

Vilken härlig familj :razz:

Tror inte att ngt av det du berättar ses som hinder - snarare tillgångar!! Finns kanske betänkligheter eftersom ni har så pass många biologiska barn, men tror egentligen inte att det spelar så himla stor roll!

Lycka till :claphappy: Ni blir nog en tillgång med de erfarenheter ni redan har!!

 

[Deanna]

Hej!

Tycker inte att något av det du nämner låter som oöverstigliga hinder. De som rekryterar familjehem brukar alltid svara lite svävande att det ska finnas ett "överskott" - på kraft, tid, kärlek, engagemang - i familjehem, plus ett så tight och tryggt samarbete som möjligt mellan de vuxna. Din man blir ju fosterpappa lika mycket som du blir fostermamma.

Om ni har 5 barn och tid och kraft över, så kan jag bara buga och önska lycka till!

Snarare än att "hoppa över hindren" tror jag att ni behöver tänka igenom frågor som: Hur kommer det sig att detta är en dröm för dig? Är det en dröm för din man också? Varför vill ni bli familjehem? Vilken ålder tror ni passar bäst in i er familj? Vad händer om placeringen visar sig ha större behov än ni först trodde? Om det blir en hemflytt, orkar ni bära både er egen sorg och hjälpa era egna barn med den? Osv...

 

[flerbarnsmamman]

Har suttit och spänt väntat på lite fördömande svar - men det märks att detta inte är familjelivs-sajten Här är ju kloka människor!

Så ett stort tack för era svar!

Jag hoppas ju verkligen att våra tidigare motgångar (och dem lär vi ju stöta på fler ggr i framtiden, annars vore det väl konstigt?!) ska ses som tillgångar - det är ju så jag själv ser på dem. Som erfarenheter. Och vissa grejer/upplevelser har ju lärt mig hur jag inte bör göra, eller vad jag kan göra bättre.

Ett överskott på kärlek har vi (eller ja - det växer efter behovet skulle jag vilja säga istället), jag hade gärna satt fler barn till världen, men nånstans får jag inse att det är stopp, kroppen klarar inte det och det innebär så mycket risker iom att chanserna ökar för tvillingar och jag är "ganska nöjd" (allting är relativt, men jag hoppas ni förstår vad jag menar) med de två paren jag redan har, plus vår lilla enling

Men det är såklart inte bara därför jag skulle vilja blir jour-/familjehem. Det finns tusen och en anledningar till att jag vill. Jag vill ta hand om, jag vill hjälpa, jag ser behovet och det behövs fler bra familjer, jag vill ge det som behövs. Jag vill reparera, pusha, rädda, motivera. Vi har plats - i både hjärta och hem. Vi har ett tryggt hem - tydliga rutiner & regler, inga bråk (jo, syskonbråk då förstås..), alla och envar vet sin "plats" och vi har en riktigt bra fungerande familjesituation med allt det där "normala" som tillhör.

Jag har tex jobbat med barn som haft diagnoser som ADHD, aspergers, autism, lättare förståndshandikapp, osv - så barn med extra behov på just det viset har jag vana av- och jag tröttnar aldrig, vill oftast bara engagera mig mer och mer och mer... U got the picture va? :smirk:

En hemflytt kan jag tänka mig är jobbig när/hur det än sker.. Men det finns ju olika sätt att hantera det på och jag/vi skulle göra vad vi kan för att en ev hemflyttning ska bli så bra som möjligt för barnet/ungdomen.

Drömmen är min, men min man hänger liksom med på den. Han vet ju att jag drömt om detta sen innan vi träffades, så han är förberedd. Jag kan ju inte påstå att det är något han gått och drömt om, men han "gillar idén", eller hur jag ska förklara det. Han är givetvis beredd att lägga tid & kärlek på detta, men det kommer bli jag som tar det mesta av huvudansvaret och så är det även idag med barnen. Detta iom att jag varit hemma mest och han jobbar sitt 2-skift.

"Nackdelen" är att min man inte upplevt några av de jobbiga tonårsrevolterna/trotsåldrarna, han har haft en riktigt plain uppväxt och har ibland svårt att förstå (fast han försöker) de problem som kan dyka upp. Han lever dock efter mottot att "inget är omöjligt, allt går att lösa". Så han lyssnar, tar till sig och försöker reda ut situationer till det bästa. Jag litar fullständigt på att han kommer bli en minst lika bra familjehemsförälder som biologisk.

Åldrar jag tänkt på är antingen yngre eller äldre än mina barn. Så antingen tonåringar, typ 14-18, eller småttingar på 0-4år.. (Kan också tänka mig att ta emot ung förälder som behöver stöttning - men heter det familjehem då?) Jag vet inte, men jag tror inte att det är så bra med samma åldrar som barnen, jag vill inte riskera den konkurrensen, det är svårt nog med de skillnader som ändå kommer uppstå. (Givetvis kommer barnet/ungdomen behandlas lika med mina barn - men där är ju ändå grundskillnader på ursprunget ändå och det placerade barnet kommer troligtvis med en annat bagage än de biologiska har.) Usch, tycker det är så svårt att förklara och är så rädd för att missuppfattas liksom..

Ja, återigen - det blev ett långt inlägg, men jag vill liksom skriva så mycket som möjligt & hinna få svar innan jag tar kontakt med kommun eller stiftelse!

 

[fia]

Hej Flerbarnsmamma!
Vi har fem biobarn och 2 placerade. Ett av våra barn har nu flyttat hemifrån. Som mest har vi haft tre placeringar och 1 kontaktbarn som kom 2 helger i månaden + 1 vecka på sommaren.
Jag jobbar som dagmamma så jag tar hand om andras barn hemma hos mig som jobb också.
Jag tror att du har igen om du inte tar barn i samma ålder som dina biosar. Vi har provat och det har gått bra ibland men det har även varit jättetufft för hur det än är så blir det konkurrans.
Tar du emot tonåringar så bli du nog ned ringd för min erfarenhet är att det är ont om dom som vill/kan ta tonåringar.
Våra barn är i åldrarna 19-10. yngsta var 4 då vi började. Placeringarna är 17 och 18månader.

Lycka till!!!
Kram Fia

 

[Deanna]

Flerbarnsmamma, nej det här är ett stöttande forum, du kan skriva på andra ställen om du bara vill ha mothugg 8)

Jag tycker du verkar resonera väldigt klokt och genomtänkt. Ang åldrarna så är placerade barn ganska ofta lite ojämnt utvecklade, pga/beroende på sin bakgrund. De kan vara väldigt försigkomna på vissa områden och helt ha missat andra. Så det är helt rätt att inte ha jämnåriga biobarn som de kommer jämföra sig med.

Så länge du och din man håller er nära varandra och stöttar varandra så tror jag att ni kan bli ett hur bra familjehem som helst. Det FINNS olämpliga familjehem men då handlar det inte om gamla genomlevda problem, snarare om att man haft fel förväntningar eller fel syfte.

Och med ditt engagemang, yes I get the picture :smirk:, så kanske du snarare behöver tänka på att orka själv, än att oroa dig för att framtida placeringar inte ska ha det bra!

Vill passa på att få in mitt standardtips också, ta bara placeringar från socialsekreterare du litar på! Det är GULD VÄRT och helt avgörande för ens sinnesfrid att man har en bra relation med en bra socialsekreterare. Även om (ähh, NÄR) det blir personalbyten så tjänar du på att du och den första hade en bra relation.

Berätta gärna hur det går för er!

 

[Gör mitt bästa...]

Hej!!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli familjehem och det kändes som en stor sorg tidigare. Sedan jag själv var tonåring har jag haft en sådan önskan- att bli godkänd och få bli "fostermamma". Mina föräldrar var kontaktfamilj, hade sommarbarn och tog hand om familjehemsplacerade barn under hela min tonårstid. Och jag ville följa i deras spår...men så fick jag kroniska sjukdomar. Åkte ut och in på sjukhus och genomgick operationer, hade psykologhjälp, tappade i vikt och fick ätstörningsproblematik pga de fysiska sjukdomarna och DÅ, då trodde jag det var kört....för vem kunde bli godkänd att ta hand om andras barn med sån sjukdomsbakgrund??? Ja, det undrade jag.... Men här är jag nu- några placeringar senare. Den första placeringen hade jag som ensamstående- det var innan jag fann min man och fick mina egna biobarn. :roll: . Fantastiskt. Första gången var jag 22 år och fick ta hand om en fyraåring en kort tid då akuta behov uppstod. Ensamstående och med sjukhuskrävande behandlingar varje vecka för att må bra..... Men som den utredande familjehemssekreteraren sa: du ska ju vara som vilken mamma som helst.... dock ha det där extra överskottet av ork och kärlek.... Och med det var det ingen fara- :wink: och jag hade min egna familj nära till hands.
Så det där med vad som krävs....bara man har jobbat med sig själv och inte har akuta problem som anses obearbetade. Jag minns glädjen då jag själv och sedan då vi som familj blev godkända så starkt- en underbar känsla. Jag dög ; trots mina skavanker och min dröm kunde bli uppfylld!!!!
Så jag vill önska er stort lycka till!!!! :rollhappy: . :razz:

 

[flerbarnsmamman]

Åh, gud vad lättade jag blir av era svar - det ger mig verkligen en tro på att jag kan lyckas med målet! Ni har ju verkligen "plockat ner" mina hinder - ett efter ett, och ingen är gladare för det än jag!
Jaja, därmed inte sagt att vi är godkända, men jag vågar ju tro på att vi skulle bli det iaf!

Skönt att höra av dig, Fia, att det går att ha placerade barn tillsammans med så många biosar, det var ju liksom ett av de stora hindren trodde jag. Men kärlek finns här, trygghet och plats, så varför inte?
Och jag har precis samma åsikt vad gäller placerade & biosar i samma ålder - det är just det jag också tänker på, det här med konkurrensen. Det känns liksom inte sjysst att ställa det placerade barnet i det läget. Och visst kan det säkert gå bra många gånger, men det vet man ju inte förrän i efterhand och då är det ju lite tokigt att bara testa, för - hemska tanke - tänk om det då går åt pipsvängen. Nä, jag/vi är helt inne på antingen yngre eller äldre barn.
Vi har "nog" med konkurrens iom alla tvillingparen

Och till dig Deanna - tack för tipset om socialsekreterare, har förstått att den kommunikationen är A och O i många fall, så det där tar jag verkligen till mig! Och ja, mitt engagemang är stort och ibland glömmer jag mig själv på vägen - fast det är just det där jag bearbetat och jag kommer alltid igen (mig blir man inte av med så lätt - haha!).

Och du, "Gör mitt bästa..." - ditt inlägg ger mig precis den dos tron på mig själv som jag behöver! Jag kan, jag kan, jag kan! För det är ju det som ibland känns så jobbigt - jag har ju så mycket att ge, och visst får mina barn en rejäl dos av det där - men jag har SÅÅÅ mycket mer! Och jag vet att det behövs!
Och jag vet att det inte är en "dans på rosor", men det är inte mycket i mitt liv som varit det - och jag, om någon, har kanske lättare att se till de små glädjeämnena som finns runtom oss. Jag tror det är så iaf, för jag märker att mina barn anammat den synen på livet - och den måste ju komma nånstans ifrån?

Det blev mycket "jag" i detta inlägget - men det är ju för att berätta hur vi är och ter oss.. :smirk:

Nu är det bara den stora frågan - när ska jag rulla igång bollen med utredning & dylikt? Var börjar jag nånstans? Ska jag vänta tills arbetsträningen är klar (beräknad till 4/4-11) eller kan jag kicka igång det redan nu?
Jag/ vi vill sätta igång nu, genast, men kan det ligga oss till last iom sjukskrivningen? Det är kanske bättre att vänta, jag vet inte? (Lika bra att testa tålamodet på en gång kanske? )

Nä, minnsann, nu är det dags att ta sig till ännu en givande dag på jobbet! Igår var det föreläsning med Thomas Ravelli, vilket nog gav hela arbetsplatsen en hel del tankenötter, och det ska bli kul att få diskutera det idag! Ha en bra dag ni alla!

 

[Gör mitt bästa...]

Hej- igen!!!

Jag hade nog rått dig att avvakta lite eller förhöra dig mer om vad Försäkringskassan säger. Så de inte sätter käppar i hjulen.... :littlesad . Jag har ju själv varit mycket sjukskriven och vet att de kan kontra... :evil: . Annars hade jag nog ringt någon kommun på försök och berättat situationen- ring någon lite sådär bara för att pejla hur de ser på saker och ting. :roll: .

Vi hörs nog igen!

 

[LenaL]

Jag skulle börja med en gång men vara helt öppen med ditt soc och säg att du inte kan börja innan din arbetsträning är klar. Det kan ta upp till ett år innan utredningen är klar så kör!

Era svårigheter som ni tagit er igenom är meriter om ni verkligen gjort arbetet med dom klart så ni inte har lik i garderoben som kan komma fram.

Att du dessutom jobbat med barn med diagnoser bl.a. är ju oxå en merit!

Lycka till!!!