Hej allihopa, är helt nyreggad här, men har läst härinne ett tag och nu är det min tur att ställa lite frågor
Min dröm, har varit det nu i 14 års tid, är att få öppna upp mitt hem för barn som behöver tryggheten i vår familj. Dock undrar jag om vi skulle kunna bli godkända?
Hur "höga" är kraven liksom?
För att ni ska ha att jämföra med så kan jag ju berätta lite om oss:
Vi är jag, 31 år och min man (sen 12 år tillbaks) på 32 år. Vi har fem barn (och där kommer vad jag är så rädd för, det första hindret) i åldrarna 6, 6, 8, 11, 11. Vi bor i eget hus med gott om plats - för närvarande är där ett rum som står tomt. Vi har en hund och en katt. Vi har gångavstånd till skola/dagis/VC/affär. Området är mestadels bebott av generation äldre och är ett ganska tyst & lugnt område.
Vi har en "okej" ekonomi - vi kan handla, åka på campingsemestrar på somrarna, fira jul & födelsedagar - men inget överflöd liksom. Inga skulder, inget hos vare sig kronofogden eller i belastningsregister.
Min man jobbar heltid med 2-skift.
Jag håller på att arbetstränar efter en långtidssjukskrivning (andra hindret?), detta beräknar jag vara klart med i april och det är inte förrän efter det som jag tänkt ta tag i familjehemsbiten.
Jag har varit sjukskriven för depression(tredje hindret..?) och ätstörning (5 år sen) - något jag fått bra behandlingar för och jag har varit frisk från detta nu i några år.
Min uppväxt har varit trasslig (fjärde hindret, eller??) med boende i både jourhem och på ett BUP-hem, men jag har bearbetat allt och ser numera uppväxten som en rejäl dos med livserfarenhet.
Min man har haft en trygg uppväxt - inga större utsvävningar.
Som familj har vi genomlevt helvetet (som då vi förlorade ett barn i graviditeten), men står nu starka på "andra sidan" (vilket vi egentligen gjort hela tiden). Vi har alltid känt och känner att "tillsammans" är vi starka och vi anser oss ge barnen en trygg uppväxt - något vi även får höra av utomstående.
Både man och barn vet om vad jag har i tankarna och mannen är förstås med på noterna. Barnen - har nog lite svårt att greppa det, men uttrycker att det låter roligt och att de har "förståelse" för andra barns problembörda som kan komma med i bagaget. Samtidigt är de införstådda med att detta är inget som kommer ske nu, kanske aldrig.
Mina barn har aldrig blivit åsidosatta trots min gamla depression, ej heller "påverkade" av ätstörningen som fanns innan.
Vi är alltså (tycker jag iaf..) en ganska vanlig familj, med vanliga "svensson-problem", men kan man ha/haft det som familjehem?
Vi har ju alltid ett tryggt hem, med barn som är "lagom" busiga, trotsiga, kärleksfulla, med "lagom" doser av "uppväxtsproblem" (syskonbråk, relationer i skolan, vill inte städa hemma, pubertetstrotsen, osv) - hänger ni med på vad jag menar?
Och om detta jag skrivit om är hinder - är det liksom "tidsbegränsat" eller är det för evigt, så jag liksom bara kan glömma min dröm, typ? Vad tror ni?
Sorry för denna drös med frågor, men jag har samlat på mig dem under åren Och det är ju bättre att ställa dem än att gå ovetandes och inte veta vad jag ger mig in på!
Min dröm, har varit det nu i 14 års tid, är att få öppna upp mitt hem för barn som behöver tryggheten i vår familj. Dock undrar jag om vi skulle kunna bli godkända?
Hur "höga" är kraven liksom?
För att ni ska ha att jämföra med så kan jag ju berätta lite om oss:
Vi är jag, 31 år och min man (sen 12 år tillbaks) på 32 år. Vi har fem barn (och där kommer vad jag är så rädd för, det första hindret) i åldrarna 6, 6, 8, 11, 11. Vi bor i eget hus med gott om plats - för närvarande är där ett rum som står tomt. Vi har en hund och en katt. Vi har gångavstånd till skola/dagis/VC/affär. Området är mestadels bebott av generation äldre och är ett ganska tyst & lugnt område.
Vi har en "okej" ekonomi - vi kan handla, åka på campingsemestrar på somrarna, fira jul & födelsedagar - men inget överflöd liksom. Inga skulder, inget hos vare sig kronofogden eller i belastningsregister.
Min man jobbar heltid med 2-skift.
Jag håller på att arbetstränar efter en långtidssjukskrivning (andra hindret?), detta beräknar jag vara klart med i april och det är inte förrän efter det som jag tänkt ta tag i familjehemsbiten.
Jag har varit sjukskriven för depression(tredje hindret..?) och ätstörning (5 år sen) - något jag fått bra behandlingar för och jag har varit frisk från detta nu i några år.
Min uppväxt har varit trasslig (fjärde hindret, eller??) med boende i både jourhem och på ett BUP-hem, men jag har bearbetat allt och ser numera uppväxten som en rejäl dos med livserfarenhet.
Min man har haft en trygg uppväxt - inga större utsvävningar.
Som familj har vi genomlevt helvetet (som då vi förlorade ett barn i graviditeten), men står nu starka på "andra sidan" (vilket vi egentligen gjort hela tiden). Vi har alltid känt och känner att "tillsammans" är vi starka och vi anser oss ge barnen en trygg uppväxt - något vi även får höra av utomstående.
Både man och barn vet om vad jag har i tankarna och mannen är förstås med på noterna. Barnen - har nog lite svårt att greppa det, men uttrycker att det låter roligt och att de har "förståelse" för andra barns problembörda som kan komma med i bagaget. Samtidigt är de införstådda med att detta är inget som kommer ske nu, kanske aldrig.
Mina barn har aldrig blivit åsidosatta trots min gamla depression, ej heller "påverkade" av ätstörningen som fanns innan.
Vi är alltså (tycker jag iaf..) en ganska vanlig familj, med vanliga "svensson-problem", men kan man ha/haft det som familjehem?
Vi har ju alltid ett tryggt hem, med barn som är "lagom" busiga, trotsiga, kärleksfulla, med "lagom" doser av "uppväxtsproblem" (syskonbråk, relationer i skolan, vill inte städa hemma, pubertetstrotsen, osv) - hänger ni med på vad jag menar?
Och om detta jag skrivit om är hinder - är det liksom "tidsbegränsat" eller är det för evigt, så jag liksom bara kan glömma min dröm, typ? Vad tror ni?
Sorry för denna drös med frågor, men jag har samlat på mig dem under åren Och det är ju bättre att ställa dem än att gå ovetandes och inte veta vad jag ger mig in på!