Vi har en familjehemspojk på snart sju år! Vi började med att var kontaktfamilj från att han var ett och ett halvt, vid tre års ålder blev pojken placerad hos oss. När han var ett och ett halvt var han hur lugn som helst. Världens smidigaset pojk, samtidigt funderade vi på vad han varit med om. Han satt blickstilla i vårt knä. Om han vaknade klev han inte ur sängen utan låg kvar tills vi hämtade honom. Han grät inte ens, utan man fick gå och kolla hela tiden. Försökte lära honom att det var ok att gå ur sängen när man vaknar.
Han började få dille på saker, mitt i natten när han lärt sig att han kunde gå ur sängen kunde vi höra lampknappen tändas och släckas typ hundra gånger, så mycket att lysknappen slutade fungera. Sedan var det blombladen på växterna han plockade av och gömde under fotöljen. En del saker har blivit bättre, men en del sämre. Dock känner vi som familjehem att vi börjar glida ifrån pojken känslomässigt. Vi har svårt att få honom att förstå saker. När han var mindre blev han hysterisk om de på dagis skulle ta av sig strumporna i början, han var tvungen att ha koftan knäppt ända upp, vi har trott tidigare att han kanske blivit sexuellt utnyttjad, och de känslomässiga bristerna berott på att han varit anknytningsstörd. Jag har alltid varit motståndare till att sätta diagnoser för tidigt tex AdHD, egentligt utan kunskap från min sida och bara fördomsfullt.
I julas brast det och vi kände att vi inte orkar med pojken mer, inte för att han är stökig för det är han inte, men otrolig enerverande, hamnar strändigt i konflikt, och verkar inte bry sig när han gör syskonen ledsen. Själv kan han bli extremt ledsen över saker som inte är logiskt.
Han kan inte på några villkor leka själv med några leksaker, han vill bara titta på tv eller sitta vid ipad. Om jag tvingar honom att va i sitt rum utan tv och ipad, lägger han sig i sängen. Om han leker med leksaker någon gång, så använder han dem inte enligt ändamålet utan han slår dem mot varandra.
Han kan ofta inte redogöra för vad han gjort, han vet inte vad som är igår och imorgon, och frågan varför fattar han inte över huvudtaget. Många gånger har jag sagt då jag känt provocerad -Gör dig inte dum.
När jag blivit arg och skäller på honom ler han tillbaka. Jag fick lära honom vilket ansiktsuttryck man använder när någon blir arg.
Han har extremt luktsinne, och lite stel i motoriken, när han var mindre och skulle ta på sig strumporna och armarna inte räckte ned till fötterna förstod han inte att böja på benen.
Vi har känt oss misslyckade som familjehem då vi känt att vi inte klarat av att tillgodose hans känslomässiga behov, och försökt så länge att reda ut situationen.
Nu har jag läst på och insett att det låter väldigt likt Asperger. Jag tänker driva på för en utredning, men är livrädd för att det inte skall visa något. Då det i såfall känns som om det är oss det är fel på. Fröken i skolan som har han två dagar och en annan tre dagar, trodde inte att det skulle vara något sådant då hon tycker det fungerar ganska bra, då de är väldigt fyrkantiga. Hon säger att han tycker om kroppskontakt, vilket Asperger barn inte gör, samt att han kan äta ihopblandad mat. En sak till han vänder sig helst och kan umgås i timtal med vuxna, hellre än barn.
Vår känsla är att alla tycker synd om pojken och tycker vi överdriver och letar fel. Inget de säger, men det är så det känns. Våra två närmaste vänner kan dock bekräfta att de tycker att något inte stämmer.
Snälla skriv vad ni tycker, jag har registerat mig på denna sidan för att få er hjälp.
Han började få dille på saker, mitt i natten när han lärt sig att han kunde gå ur sängen kunde vi höra lampknappen tändas och släckas typ hundra gånger, så mycket att lysknappen slutade fungera. Sedan var det blombladen på växterna han plockade av och gömde under fotöljen. En del saker har blivit bättre, men en del sämre. Dock känner vi som familjehem att vi börjar glida ifrån pojken känslomässigt. Vi har svårt att få honom att förstå saker. När han var mindre blev han hysterisk om de på dagis skulle ta av sig strumporna i början, han var tvungen att ha koftan knäppt ända upp, vi har trott tidigare att han kanske blivit sexuellt utnyttjad, och de känslomässiga bristerna berott på att han varit anknytningsstörd. Jag har alltid varit motståndare till att sätta diagnoser för tidigt tex AdHD, egentligt utan kunskap från min sida och bara fördomsfullt.
I julas brast det och vi kände att vi inte orkar med pojken mer, inte för att han är stökig för det är han inte, men otrolig enerverande, hamnar strändigt i konflikt, och verkar inte bry sig när han gör syskonen ledsen. Själv kan han bli extremt ledsen över saker som inte är logiskt.
Han kan inte på några villkor leka själv med några leksaker, han vill bara titta på tv eller sitta vid ipad. Om jag tvingar honom att va i sitt rum utan tv och ipad, lägger han sig i sängen. Om han leker med leksaker någon gång, så använder han dem inte enligt ändamålet utan han slår dem mot varandra.
Han kan ofta inte redogöra för vad han gjort, han vet inte vad som är igår och imorgon, och frågan varför fattar han inte över huvudtaget. Många gånger har jag sagt då jag känt provocerad -Gör dig inte dum.
När jag blivit arg och skäller på honom ler han tillbaka. Jag fick lära honom vilket ansiktsuttryck man använder när någon blir arg.
Han har extremt luktsinne, och lite stel i motoriken, när han var mindre och skulle ta på sig strumporna och armarna inte räckte ned till fötterna förstod han inte att böja på benen.
Vi har känt oss misslyckade som familjehem då vi känt att vi inte klarat av att tillgodose hans känslomässiga behov, och försökt så länge att reda ut situationen.
Nu har jag läst på och insett att det låter väldigt likt Asperger. Jag tänker driva på för en utredning, men är livrädd för att det inte skall visa något. Då det i såfall känns som om det är oss det är fel på. Fröken i skolan som har han två dagar och en annan tre dagar, trodde inte att det skulle vara något sådant då hon tycker det fungerar ganska bra, då de är väldigt fyrkantiga. Hon säger att han tycker om kroppskontakt, vilket Asperger barn inte gör, samt att han kan äta ihopblandad mat. En sak till han vänder sig helst och kan umgås i timtal med vuxna, hellre än barn.
Vår känsla är att alla tycker synd om pojken och tycker vi överdriver och letar fel. Inget de säger, men det är så det känns. Våra två närmaste vänner kan dock bekräfta att de tycker att något inte stämmer.
Snälla skriv vad ni tycker, jag har registerat mig på denna sidan för att få er hjälp.
fick diagnosen lindrigt utvecklingsstörd och lite inom autismspektrat.
tex en elektriker ser elgrejer om det är snyggt gjort/draget osv när man är på brölopsmiddag. De bara läggermärke till saker och ting.