Jag vet att jag inte är vidare populär här på forumet, men jag dristar mig ändå att svara. Ta det lugnt med uppbådet, jag ska inte kritisera familjehemmen eller tycka att ni är stygga på något vis... :wink:
Jag kopierar in kapitel 11, § 10:
10 § När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Ett barn som har fyllt 15 år har rätt att föra sin egen talan i mål och ärenden enligt denna lag. Ett barn som är yngre får höras i domstol, om barnet inte kan antas ta skada av det.
Vid en sådan utredning som avses i 2 § om behov av ingripande till ett barns skydd eller stöd får barnet höras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma gäller vid en utredning på socialnämndens initiativ om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 7 eller 8 § föräldrabalken. Lag (2012:776).
Som ni ser innebär den alltså att man ska lyssna till barnets vilja; och ju äldre barnet är, desto större hänsyn ska man ta till hans/hennes vilja. Man tar inte bara hänsyn till åldern utan även hur moget barnet är (en 12-åring kan ju vara långt mer mogen än en 15-åring, t ex). Som man kan se står det även att en 15-åring får föra sin egen talan i domstol, och ett barn som är yngre än 15 år kan också få göra det.
Den innebär dock inte att barnet alltid självt får bestämma hur det ska bli, bara att man ska lyssna till hur han/hon vill ha det. Men man ska som sagt lyssna på barnet och ta hans/hennes vilja under övervägande i en större omfattning än vad man gjort tidigare.
Det är många som missförstår den här paragrafen och tror att den innebär att barn alltid själva får bestämma, i synnerhet när de fyllt 15, men så är det alltså inte. Tyvärr, kan man tycka i vissa fall. Och då menar jag både när barnet inte vill hem till sina föräldrar och när det vill det (det händer ju faktiskt att barn inte vill stanna i familjehemmen utan vill hem till sina föräldrar).
Ni undrar kanske hur jag kan vara så tvärsäker på att det är så här man tolkar lagen. Jag har diskuterat den här lagen med både socialsekreterare från flera kommuner och ett par advokater, och de har alla svarat likadant, så jag känner mig ganska säker på att det är detta som "gäller". Har även sett den tillämpas i praktiken. Men om någon misstror mig ska ni självklart kolla upp det själva också.
Får jag fråga varför flickan inte vill hem till sina föräldrar? Självklart angår det inte mig, jag bara undrar.