Ni som varit familjehem ett tag och hunnit med resor både upp och ner i motivationen. Hur gör ni för att ta er ur svackorna?
Jag svackar som fasen just nu. Nej, vi ska inte säga upp placeringen eller så. Och inget särskilt har hänt. Jag är bara så himla jämrans rackarnimejs trött på hur vi har det som familj.
Jag begriper inte hur jag någonsin ska komma tillbaka till heltidsarbete. Hur min man och jag ska kunna ha ett vettigt förhållande. Hur vi ska orka bära placeringens behov ända till vuxen ålder. Rädslan för hemflytt har ersatts av en insikt som känns ännu svårare -- att de här föräldrarna faktiskt inte vill ha tillbaka sitt barn.
Läser här om alla förväntansfulla som väntar på sin första placering och jag känner bara... BLÖÖÖÖ. Hur hittar man gnistan för familjelivet igen?
(Vi väntar på återkoppling från npf-utredning, därefter remiss till hab och/eller terapi, samt diskussion om avlastning. Så det kanske lättar av sig självt under hösten. Har ni överlevnadsknep fram till dess?)
Jag svackar som fasen just nu. Nej, vi ska inte säga upp placeringen eller så. Och inget särskilt har hänt. Jag är bara så himla jämrans rackarnimejs trött på hur vi har det som familj.
Jag begriper inte hur jag någonsin ska komma tillbaka till heltidsarbete. Hur min man och jag ska kunna ha ett vettigt förhållande. Hur vi ska orka bära placeringens behov ända till vuxen ålder. Rädslan för hemflytt har ersatts av en insikt som känns ännu svårare -- att de här föräldrarna faktiskt inte vill ha tillbaka sitt barn.
Läser här om alla förväntansfulla som väntar på sin första placering och jag känner bara... BLÖÖÖÖ. Hur hittar man gnistan för familjelivet igen?
(Vi väntar på återkoppling från npf-utredning, därefter remiss till hab och/eller terapi, samt diskussion om avlastning. Så det kanske lättar av sig självt under hösten. Har ni överlevnadsknep fram till dess?)