Jag gör det här. Gång på gång, år efter år.
Man skulle kunna tro att man blir gammal och garvad i gebitet, men icke.
Ibland får jag frågan vad som är jobbigast ( varför aldrig roligast??) med att ta emot
andras barn i familjen. Ett klart svar är bio:sarna.
Just nu har vi en ett solsken från en svårt dysfunktionell familj där många generationer lever tillsammans. Solskenet är något av det lättaste barn vi haft. Ja, de första månaderna innan kaoset tog fart. Biosarna är något av den värsta mardröm vi upplevt.
Kontakten mellan bios och barnet har soc bestämt ska "bestämmas av solskenet självt". Vi ifrågasatte om det är lämpligt att lägga ett sådant beslut hos ett barn, men vad göra. Det innebär att, efter några månader av lugn och relativ ro, en av föräldrarna ringer upp till 6-7 ggr per dygn vid alla möjliga olika tider. Vi bad soc prata m föräldrarna, styra upp det hela. Då flyttade samtalen bara från att gå till vår hemtelefon till solskenets mobil och till Skype. Solskenet är 11 år.
Det känns hopplöst att hantera. Vi ser hur barnet mår och hur beteendet ändras från en fungerande liten person till ett litet monster med ett språkbruk som jag ALDRIG varit i närheten av, under alla år.
Föräldern i fråga klagar konstant på oss till soc. Vi hindrar deras familjeliv (öh..) vi gör så att solskenet inte lyder sina föräldrar längre ( yeyh!!) och vi fattar beslut i vardagen, om ett barn som vi inte har ett dugg med att göra (Hmmm) . Soc föreslår att de ska fråga barnet om det vill ha så här mycket kontakt.
Det händer att vi sitter sent på kvällen och tittar på varandra, vi hemska vidriga jourföräldrar, och undrar om det är VI eller DE som är dysfunktionella!
Det blir kontraproduktivt, det vi gör. Solskenet har nu ytterligare en familj, där det är ok att vara barn, att leva "normalt" och som alla klasskompisarna. Att kunna ta hem kompisar och att inte behöva gömma undan både ditt och datt om det ringer på dörren.
Det är en jättestor slitning för barnet, en slitning TILL!
Hur har ni andra kommunicerat med SOC i liknande situationer? Vi trodde vi hade stor erfarenhet, men här går vi bet. Inget stöd fr SOC. De överväger t o m att flytta tillbaka solskenet till föräldrarna eftersom det då blir "ett problem mindre" för barnet att hantera...
Det ultimata dissandet av oss som jourfamilj eller bara rent ut sagt korkat??
CirkusJ
Man skulle kunna tro att man blir gammal och garvad i gebitet, men icke.
Ibland får jag frågan vad som är jobbigast ( varför aldrig roligast??) med att ta emot
andras barn i familjen. Ett klart svar är bio:sarna.
Just nu har vi en ett solsken från en svårt dysfunktionell familj där många generationer lever tillsammans. Solskenet är något av det lättaste barn vi haft. Ja, de första månaderna innan kaoset tog fart. Biosarna är något av den värsta mardröm vi upplevt.
Kontakten mellan bios och barnet har soc bestämt ska "bestämmas av solskenet självt". Vi ifrågasatte om det är lämpligt att lägga ett sådant beslut hos ett barn, men vad göra. Det innebär att, efter några månader av lugn och relativ ro, en av föräldrarna ringer upp till 6-7 ggr per dygn vid alla möjliga olika tider. Vi bad soc prata m föräldrarna, styra upp det hela. Då flyttade samtalen bara från att gå till vår hemtelefon till solskenets mobil och till Skype. Solskenet är 11 år.
Det känns hopplöst att hantera. Vi ser hur barnet mår och hur beteendet ändras från en fungerande liten person till ett litet monster med ett språkbruk som jag ALDRIG varit i närheten av, under alla år.
Föräldern i fråga klagar konstant på oss till soc. Vi hindrar deras familjeliv (öh..) vi gör så att solskenet inte lyder sina föräldrar längre ( yeyh!!) och vi fattar beslut i vardagen, om ett barn som vi inte har ett dugg med att göra (Hmmm) . Soc föreslår att de ska fråga barnet om det vill ha så här mycket kontakt.
Det händer att vi sitter sent på kvällen och tittar på varandra, vi hemska vidriga jourföräldrar, och undrar om det är VI eller DE som är dysfunktionella!
Det blir kontraproduktivt, det vi gör. Solskenet har nu ytterligare en familj, där det är ok att vara barn, att leva "normalt" och som alla klasskompisarna. Att kunna ta hem kompisar och att inte behöva gömma undan både ditt och datt om det ringer på dörren.
Det är en jättestor slitning för barnet, en slitning TILL!
Hur har ni andra kommunicerat med SOC i liknande situationer? Vi trodde vi hade stor erfarenhet, men här går vi bet. Inget stöd fr SOC. De överväger t o m att flytta tillbaka solskenet till föräldrarna eftersom det då blir "ett problem mindre" för barnet att hantera...
Det ultimata dissandet av oss som jourfamilj eller bara rent ut sagt korkat??
CirkusJ
:?