Ta emot bebis med hjärnskada?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Känns som att vi står inför det svåraste beslutet någonsin. Ska vi eller ska vi inte ta emot en mkt liten med en hjärnskada, som ingen kan säga hur svår den kommer att vara pga litens ringa ålder. Hjälp... Vi har pratat och pratat och det vi kommer fram till är att vi kan visst tänka oss att ta emot ett barn med en hjärnskada, men om det är så att det är så svåra skador att det krävs extra insatser med assistenter, och att det blir så att liten aldrig kan klara sig själv i någon utsträckning känns det som att det är ett för stort ansvar att ta på sig och att vi får sätta för mycket av vårt liv och biobarn åt sidan. Men saken är ju att vi vet inte, ingen vet, hur svåra skador liten har eller kommer att ha, så hur 17 ska vi resonera då. Ska vi säga nej till placeringen "utifall att", och sedan kanske ångra oss bittert, eller ska vi säga ja och kanske få mer än vi räknat med. Från första början kände vi så starkt att vi ville göra något för det här barnet, men vi kanske inte ska låta känslorna styra... Vad hade ni gjort, hur hade ni resonerat??
 
Skönt att veta att vi inte är de enda som resonerar så, för det känns hemskt egentligen att "gradera" hur svårt skadat ett barn skulle få vara för att vi skulle ta emot det... Men kommer ju inte fram till något svar, bara går i cirklar hela tiden eftersom de pusselbitar vi skulle behöva för att ge ett svar kan vi inte få. :(
 
Vi tog emot en liten med samma förutsättningar lite äldre men ingen historia men konstigt betende.
HELA VÅRT LIV ÄNDRADES! i dag är liten 20 bor i gruppboende men kvarstår mycket problem.

Att en handikappat barn för föräldrarna ihop är en myt....att vara vanligt familjehem räcker för att få slitningar. Jag tycker ni resornerar klokt. fundera o fundera så kommer ni säkert fram til ER lösning.

Men skriv in så mycket ni kan i avtalet för framtiden och givet vis högsta ersätttning av arvode o omkostnad

Härligt med kloka föräldrar kram på er.
Mikkeman
 
Tack för dina vänliga ord, och tack för att du delade er upplevelse av att ta emot ett barn med en hjärnskada, den blir ytterligare en pusselbit för oss... Det är så svårt att tänka sig hur det skulle vara innan man själv är där.

Nu ska vi prata igenom detta ytteligare 10, 20, 100 varv och se om vi blir klokare.

Kram.
 
Fick en ängel som var knappt 2 år...."lite sen men det är nog ingen fara" hette det....

Åren gick och ängeln fick diagnosen "utvecklingsstörd" + lite annat "gott o blandat",
nu som snart 18 åring bor h*n också på ett gruppboende och från 12 -års åldern hade vi det väldigt tufft, med facit i hand skulle vi nog tackat nej...... :?
Men att säga upp något för att det är tufft är emot mina princier...man kämpar o kämpar tills man går på knäna och det slutar i katastrof med buller o bång.........
 
Vad är det du/ni upplevt som tuffast Trixen?

Jag känner också så, att vi kan inte tacka ja med tanken att vi får se hur det går och vi kan ju alltid ångra oss sedan...utan att säger vi ja så får vi hålla fast vid det även om verkligheten visar sig vara något annat än det vi räknat med.

Fantastiskt att ni kämpat på trots att det blev så tufft, stor eloge för det!!
 
Vad är det som gör att det är hjärnskada hos barnet? Misshandel? Förlossningsskada eller tydligt avvikande beteende somman uppmärksammat? JAg frågar för vi fick en liten 2 åring som "var lite sen..." (i likhet med Trixen) o " h*n har gått mkt framåt i jourhemmet"- det var det vi fick reda på o också det vi såg det första året med Liten. MEn stigande ålder märks mer o mer av problemen o utredninar visar på ett flertal problem o Liten ska nu utredas vidare, oro inför barnets sklsart finns-KOmmer det att gå? Får vi assistent? HUr blir det med kompisarna? KOmmer de viljafortsätta vara kompis medLIten?? Vårt liv hade varit enklare om vi inte tackat ja till detta barn eller om barnet inte hade hjärnskador (orsakade av svår misshandel) - MEN vi älskar ju detta helt underbara barn!!!!! :love:

Vi vill inte vara utan Liten. Men hade gärna önskat att h*n var frisk o kry o utvecklades som andra barn....vi har sorg över barnets handikapp att hantera o tampas med soc o bio som inte riktigt förstått problematiken- MEN nu börjar det förändras- o då blir allt så mkt enklare....så just nu är barnets handikapp fullt hanterbart.

HUr ni ska gör går inte att bestämma åt er - men ta några vändor till så kommer ni fram till det beslut ni tycker känns bäst. O som ngn annan skrev - fp ner att ni ska ha rätt till avlastning o sån tom det kommer behövas i framtiden!!!
 
Tack för ditt svar! Det är hjärnskador som beror på misshandel även här. Vad är det för typ av problem som blivit tydligare med tiden? Ja, vi har förstått att det kan hända mycket under utvecklingens gång, och det är väl också därför det är så otroligt svårt att säga vad liten kommer att ha för problematik i framtiden. Men det känns uppmuntrande att ni är så glada över er Liten, trots sorg över problemen.

Vi vet ju egentligen redan nu, som du säger om er också, att livet vore enklare om vi bara säger nej. Då fortsätter vi ju vårt liv som vanligt. Men det känns ändå långtifrån självklart att det är det som är det rätta beslutet, hade vi varit inne på den enkla vägen känns det som att vi aldrig hade funderat på att bli familjehem överhuvudtaget ;)
 
Nybörjaren sa:
Vad är det du/ni upplevt som tuffast Trixen?

Jag känner också så, att vi kan inte tacka ja med tanken att vi får se hur det går och vi kan ju alltid ångra oss sedan...utan att säger vi ja så får vi hålla fast vid det även om verkligheten visar sig vara något annat än det vi räknat med.

Fantastiskt att ni kämpat på trots att det blev så tufft, stor eloge för det!!
Tuffaste var nog att vi hade så lite stöd från socialtjänsten...dom tyckte hela tiden att "prata med BUP" eller "prata med hablitering" eller så tyckte dom att jag kunde väl gå med i någon förening för utvecklingstörda.......
När :angel: var i 14 års åldern så behövde vi verkligen handledning, socialsekreteraren sa att det betalar inte kommunen..... ok då kan du hälsa chefen att vi lägger av sa jag.....DÅ fick vi beviljat handledning 5 ggr......
När vi ville ha högre arvode för jag inte kunde jobba så fick vi inte det och inget LBF.....vi fortsatte endå.... trots att det blev dom egna biobarnen som fick försaka en hel del :x

Som sagt man älskar ju dom små och vill göra allt men får man inte hjälp o uppbackning så blir det tufft...
Nu när ängeln bor på gruppboende så har vi sporadisk kontakt, det är vad vi orkar :roll:
 
Fy vad trist att det kan gå till så, att inte soc ser vilken enorm insats ni gjort! Det är ju också en sak vi inte kan förutspå, eftersom vi inte vet hur just den här kommunen är men vi går via en organisation. Dem har vi ju bra kontakt med. Men som flera har tipsat om, är nog bäst att i så fall se till att ha det på papper med ersättning för lbf och eventuell avlastning.

Det är lite det vi är rädda för med, att biobarn ska hamna i skymundan/få göra uppoffring på grund av något vi har beslutat. Samtidigt tänker vi att det kan vara tvärtom, att det tillför en ny förståelse.

Fick du sluta jobba helt på grund av placeringen? Inte för att jag har värsta karriären, men att sluta jobba helt och hållet vill jag inte göra för någon längre tid, annat än nu i början förstås.
 
Det var bara att glömma fortsätta jobba.....det hände ju allt för ofta saker så man fick åka i väg eller sätta sig i telefonen, energin räckte inte för oron OCH att göra ett bra jobb utanför hemmet.
 
Hej- igen! :smirk: Det vi märker på vår Liten är begynnande svårigheter att förstå sociala koder, att koncentrera sig, fokusera, h*n är otroligt långsam i allt det h*n gör. O då menar jag oerhört långsam. Behöver så mkt hjälp med att komma igång att äta, ta på sig o bibehålla fokus. Ev kommer h*n att få diagnoser såsom adhd o problem inom autismspektrumet. Neuropsykiatriska problem är ganska uppenbara. ( i tillägg har Liten epilepsi) H'n leker hellre med vuxna eller med yngre barn, hakar upp sig o ältar det mesta o har svårt att förstå sin egen del i det som sker... När jag stolpar upp det så här verkar det vara så mkt..o det är det- MEN vår vardag är full av aktiviter efter litens förmåga- h*n är go`o gla`för det mesta o ett harminiskt barn allt som oftast. H*n är älskad av mormor o morfar, moster o morbror med familj o av många i vår omgivning. Vårt liv utan Liten skulle vara ett enklare - MEN fattigare liv.....

Liten ska snart börja skolan o just nu arbetar vi för att den skolstarten ska bli så bra som möjligt. För tillfället jobbbar o drar vi alla åt samma håll. Skönt. Hoppas det fortsätter så .
 
Ang arbete. Jag har varit hemma sedan Liten kom- över 4 år. Nu ska jag börja arbeta i liten dos . Liten går i förskolan - begränsad tid- h*n orkar inte så långa o många dagar. Att börja arbeta känns soligt, men undrar ibland hur det kommer gå för Liten som kanske får längre dagar i förskolan/fritids
 
Hej! :) Det är så roligt och intressant att få höra hur det artat sig för er sedan ni tog emot Liten. Känner ni någonsin att biobarn blir för åsidosatta eller funkar det att ändå göra aktiviteter som alla är nöjda med? Hur har ni det med handledning och avlastning, det som Trixen haft problem med?

Hoppas att allt går bra med skolstarten, och att det goda samarbetet fortsätter hålla i sig! Jag kan erkänna att just assistenter, som du nämnde innan, är en "rädsla" vi har. Känns inte alls lockande att ha främmande människor i sitt hem... trots att jag själv jobbat som det :/

Ang arbete så är det idag, när vi båda jobbar på de tjänster vi har på 75%, i snitt 15 timmar för biobarn på förskolan, ibland bara någon timme och som längst en eller två sextimmarsdagar på en vecka. Skulle vi ta emot liten så skulle jag vara hemma mer, men med de jobbtider vi har så innebär det att vi redan nu är hemma mycket tid sammanlagt. Jag är en sådan där person som tycker att mitt arbete oftast är roligt, därav att jag inte vill lägga det helt på hyllan för gott...
 
Behåll ditt arbete den sociala biten är ovärderlig när man är fam. hem. Tycker jag inte det spelar så stor roll hur många timmar man jobbar men att ha kvar sitt arbete ger trygghet och ett liv utanför hemmet. VIKTIGT. Och nu blir jag sågad jäms med fotknölarna av er alla som "jobbar med detta på heltid... Men har bekanta som gör just det och tycker faktiskt dom är rätt avtrubbade från livet där ute, vilket inte gynnar placeringarna.

Sedan kan man ha ett intresse/hobby som gör att man fyller det behovet då blir det en annan grejj.

Men självklart går man ner i tid så det finns tid till alla.

Mikkeman.
 
Mikkeman sa:
Behåll ditt arbete den sociala biten är ovärderlig när man är fam. hem. Tycker jag inte det spelar så stor roll hur många timmar man jobbar men att ha kvar sitt arbete ger trygghet och ett liv utanför hemmet. VIKTIGT. Och nu blir jag sågad jäms med fotknölarna av er alla som "jobbar med detta på heltid... Men har bekanta som gör just det och tycker faktiskt dom är rätt avtrubbade från livet där ute, vilket inte gynnar placeringarna.

Sedan kan man ha ett intresse/hobby som gör att man fyller det behovet då blir det en annan grejj.

Men självklart går man ner i tid så det finns tid till alla.

Mikkeman.
Jag förstår hur du menar Mikkeman och kan hålla med dig lite men det beror så klart på hur man lever sitt liv, jag är aktiv med hundarna, sitter med i styrelsen, tycker jag lägger massor med tid på det, dessutom har vi många nära vänner som är familje och jourhem, dessutom åtminstone när man är jour så är det ju ständigt folk man träffar, nya sosstanter (och gamla), poliser, advokater BUP personal, föräldrar ja ALLT så risken att bli insnöad finns inte hos oss i alla fall...... :D
Men har man en placering och ingenting utom det så kan jag förstå tanken.
 
Hej! Assistent är innte aktuellt för detta barn- den insatsen kommer behövas i skola o ev fritids. Vi har ännu inga biobarn men hoppas få det inom snar framtid. DÅ kommer vi får täka på det som att vi har 2 småbarn i huset trots att barnet är i skolåldern- för barnet är i mångt o mkt som ett småbarn o kräver samma tillpassning. När det gäller avlastning har vi ingen hjälp. Vår familj o släkt är de som hjälper till för att vi ska hinna ladda batterierna o hinna med soc-möten emellanåt (om barnet oitne kan vara i förskolan) När jag nu börjar arbeta deltid med oregelbundna arbetstider behöver vi få till avlastning för våra föräldrar ska inte behöva hjälpa till hela tiden. Ett normalutvecklat barn hade klarat det på annat vis. Då hade det ordnat sig ändå. BArnet klarar inte av långa dagar i förskolan/skola-fritids. Detfinns en i persoanlen på förskolan som både vill o kan bli stödfamilj. Hon känner barnet o dess bekymmer väl o då hade inte barnet behövt ytterligare personer att interagera med) Hoppas få till det inom snar framtid.

Störst stöd har vi hela tiden haft ifrån förskoalns personal- vi handleder varandra :angel o försöker finna lösningar på det mesta ( o gör det för det mesta :banan: ) MEn handledning från soc har det varit mkt snålt med. Blev lovade det för några år sedan...MEn soc ger iaf sitt stöd mkt mer nu än förr. De ser vad vi har för kvalifikatioenr o kunskap o uppfinarrikedom så känner att samarbetet med dem iaf är bra nu. :razz:

Vi har kontakt med habiliteringen o de är ofta i förskolan på möte med oss.Hur mkt stöd vi får från dem konkret varierar. En del saker är lite meningslösa o en del saker är guld värt.
 
Trixen sa:
Mikkeman sa:
Behåll ditt arbete den sociala biten är ovärderlig när man är fam. hem. Tycker jag inte det spelar så stor roll hur många timmar man jobbar men att ha kvar sitt arbete ger trygghet och ett liv utanför hemmet. VIKTIGT. Och nu blir jag sågad jäms med fotknölarna av er alla som "jobbar med detta på heltid... Men har bekanta som gör just det och tycker faktiskt dom är rätt avtrubbade från livet där ute, vilket inte gynnar placeringarna.

Sedan kan man ha ett intresse/hobby som gör att man fyller det behovet då blir det en annan grejj.

Men självklart går man ner i tid så det finns tid till alla.

Mikkeman.
Jag förstår hur du menar Mikkeman och kan hålla med dig lite men det beror så klart på hur man lever sitt liv, jag är aktiv med hundarna, sitter med i styrelsen, tycker jag lägger massor med tid på det, dessutom har vi många nära vänner som är familje och jourhem, dessutom åtminstone när man är jour så är det ju ständigt folk man träffar, nya sosstanter (och gamla), poliser, advokater BUP personal, föräldrar ja ALLT så risken att bli insnöad finns inte hos oss i alla fall...... :D
Men har man en placering och ingenting utom det så kan jag förstå tanken.
Köper båda era resonemang rakt av. Jag får utlopp både för intressen och en stor del av mitt sociala behov i jobbet, så för mig är det absolut en viktig del. Men har man som du Trixen ett engagemang på fritiden så fyller ju det samma funktion. För mig är det nästan tvärtom, jag pratar med så mycket människor i jobbet att jag gärna gör saker ensam eller med bara familjen när jag är ledig...


Gör mitt bästa... sa:
Hej! Assistent är innte aktuellt för detta barn- den insatsen kommer behövas i skola o ev fritids. Vi har ännu inga biobarn men hoppas få det inom snar framtid. DÅ kommer vi får täka på det som att vi har 2 småbarn i huset trots att barnet är i skolåldern- för barnet är i mångt o mkt som ett småbarn o kräver samma tillpassning. När det gäller avlastning har vi ingen hjälp. Vår familj o släkt är de som hjälper till för att vi ska hinna ladda batterierna o hinna med soc-möten emellanåt (om barnet oitne kan vara i förskolan) När jag nu börjar arbeta deltid med oregelbundna arbetstider behöver vi få till avlastning för våra föräldrar ska inte behöva hjälpa till hela tiden. Ett normalutvecklat barn hade klarat det på annat vis. Då hade det ordnat sig ändå. BArnet klarar inte av långa dagar i förskolan/skola-fritids. Detfinns en i persoanlen på förskolan som både vill o kan bli stödfamilj. Hon känner barnet o dess bekymmer väl o då hade inte barnet behövt ytterligare personer att interagera med) Hoppas få till det inom snar framtid.

Störst stöd har vi hela tiden haft ifrån förskoalns personal- vi handleder varandra :angel o försöker finna lösningar på det mesta ( o gör det för det mesta :banan: ) MEn handledning från soc har det varit mkt snålt med. Blev lovade det för några år sedan...MEn soc ger iaf sitt stöd mkt mer nu än förr. De ser vad vi har för kvalifikatioenr o kunskap o uppfinarrikedom så känner att samarbetet med dem iaf är bra nu. :razz:

Vi har kontakt med habiliteringen o de är ofta i förskolan på möte med oss.Hur mkt stöd vi får från dem konkret varierar. En del saker är lite meningslösa o en del saker är guld värt.
Ok, ja att barnet har assistent på fritids eller skola är ju en annan sak än i hemmet. Som sagt vet vi inte vilka behov som kommer att finnas framöver men oroar oss lite över att det kanske skulle krävas assistenter i hemmet. Fånig sak att oroa sig för kanske men det känns som ett sånt intrång i vår privata sfär... Har er Liten gått på vanlig förskola utan problem, har det funnits någon särskild assistent där? Vad skönt att ni har en så bra dialog med förskolepersonalen, måste vara guld värt!! :) Hoppas ni får till det med stödfamilj.

Jag tycker inte det känns schysst att ta för självklart att våra nära och kära ska ställa upp på grund av ett beslut vi i så fall tagit. Det är klart att de ställer upp, men det är ju vi som tagit på oss ansvaret och inte de. Kanske bra att ha en dialog med kommunen om det redan innan...det verkar lite skralt med att erbjuda handledning och avlastning när man ser era svar. :/

Hur fungerar det för era placeringar med nya möten, nya platser osv. Blir det svårt med intryck? Är det lättare med bekanta platser?
 
Hej . Vår Liten har gått på vanlig förskola- fick pats efter 5 månader i vårt hem- då som ett barn i behov av särskilt stöd- vilket innebar att h*n hade förtur till förskolan o man satte ner antalet barn i barngruppen med 1plats. Det är en liten förskola - bara 16 barn o de har 3 heltidsanställd personal. Liten har hela tiden haft åtgärdsprogram som numera heter HAndlingsplan där vi ungefär var 2a till var 3e månad utvärderar o har möte om hur det går , vad de ska fokusera på i förskolan för att stödja litens utveckling. Det började med att vi fokuserade å motoriken som var riktigt dålig- numera handlar det nästan uteslutet om det sociala samspelet...

HAr under dessa dryga 3.5 åren haft en o samma ansvariga pedagog som haft huvudansvaret för Liten- vilket varit en otrolig trygghet för såväl oss vuxna som för barnet. En hjälte i mitt hjärta :love:

Liten har problem med nya saker -iaf tar det på energin att besöka nya platser o träffa nya människor. Men Liten är enormt social o det underlättar. Men vi vuxna får hela tiden begränsa alla intryck o Liten behöver vila väldigt mkt pga sin hjärnskada.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Topp