Min uppfattning är att en inte kan säga hur ett barn ska reagera. Vi fick två nästan jämnåriga barn och har även en tonåring sedan några år tillbaks. Ingen av dessa tre har reagerat likt varandra.
Vår lillaknatte (4 år, 2,5 vid plac) var apatisk, inget tal, självskadebeteende, kontaktsökande likt en baby (sova hud mot hud, hålla i bröstet, ligga ihopkurad, satt och vaggade vid oro och ickestimulans och efter halvåret så blev hen besatt av mig (jag var hemmamamma) och fick plötsligt över dagen en anknytning. Hen är nu åldersadekvat, vi jobbar med lite våldsamma tendenser som finns kvar (4 bast nu) och förskola och lek med vänner fungerar utmärkt. Talet börjar nästan vara helt ikapp och hen sover i egen säng hela nätterna, blöjfri, lycklig, busig och bråkig!
Vår andra lillknatte (5 år, 4 vid plac) var hyperaktiv och sömnlös men var "duktig" i allt.. Gjorde allt rätt och perfekt. Blev förkrossad om något gick fel. Ville sova bredvid mig men jag fick inte röra vid hen... blev snabbt blöjfri trots påstådd inkontinens. Tyvärr så tog det hen nästan 9 mån innan hen förstod att vi fanns där även om det gjordes fel. Så nu i efterhand har vi fått hoppa av förskola, vara hemma, jobba med närhet, trygghet, stimulans, att inte behöva vara duktig osv.
Nu börjar vi nå upp till kanske 2 bra nätter i veckan, hen vill nu bara somna i min famn och bli omhållen, vill ha saga, har utvecklat aptit och går nu upp i vikt för första gången på 1 år. osv.
Vår tonåring som vi fick på tok försent är ett "duktigt" barn. Något som är riktigt tufft att jobba med...
Så, någon mall finns inte. I så fall är mallen att känna av. Lyssna, tänk efter och ta in kunskap från andra men känn i er familj vad ni tror är bäst för barnet. Vi har nu fått veta vilken stor minnesskillnad det är mellan en 3 och 4 åring och jag önskar att vi visste hur mycket våra små faktiskt var påverkade.
Men Grattis!!! Kul uppgift ni har framför er! Det kommer vara upp och ner.. men oj så värt det!