Traumatiserade barn

E

extramamma69

Erfarenheter av barn som bevittnat och utsatts för våld i sina tidigare hem.

Har någon tips, tankar kring detta?

Vi har fått en förfrågan på en liten 4 årig hen, som bevittnat och blivit utsatt för våld i hemmet.

Vi har fått en bra bakgrund av soc sek
Men mer praktiska tips och råd mottages gärna av er med erfarenhet.
 
Har ingen erfarenhet av detta men jag kan tänka att lugn och ro är viktigt.
Inga höjda röster och mycket mjuk närhet..........
 
Har inte erfarenhet av så små men inbillar mig att det är lättare att "få" knyta an med mindre barn vi fick vår :angel: vid 9 års ålder . Det tar tid och knyta an att våga lita på vuxna och ni kommer säkert testas en hel del. En fyrkantig trygg miljö där man inte allt för ofta ändrar på vad man bestämt underlättar nog en hel del.
 
Det som är svårt är att ingen vet rakt vad som hänt och exakt vad hen har set eller exakt vad hen varit med om.

Undrar hur mycket skada hen har fått av det som hänt. Är i jourhem nu.
Hoppas få mer information.
 
Jag har tagit emot traumatiserade barn, det förstod vi inte fullt ut då. Så länge barnen var små så var det inga problem men i tonåren kom reaktionerna. För "mina" barn så fortsatte trauman att förekomma hela barnens uppväxt då de hade ett omfattande umgänge. I tonåren kom reaktionerna och det blev katastrofalt. Så mina tankar är att traumatiserade barn behöver psykologisk hjälp från början även om det verkar som om de inte är skadade och umgänget med föräldrarna behöver ske på ett sätt som skyddar barnen från att det hela tiden byggs på.
 
Vi fick två knattar på 3 och 4 år som har trauma bakom sig. Vi vågade inte chansa utan tog direkt kontakt med handledare samt BUP och det har räddat oss alla i familjen många ggr. Vår då 4 åring fick ett bakslag efter 6 mån och gick så kallat in i väggen, världen rasade och hemskhetr kom till ytan. Matbekymmer, sömnlöshet, sorg, ständig skräck att bli lämnad.. osv.. Vår då 3 åring som i början var katatonisk fick mycket stöd från dag 1, det gör att hen nu gått om 4 åringen i sin utveckling.

Så mitt tips är att få stöd i tid, var lyhörd och ge det tid. Vi har fått lära oss att bemöta barnen i ganska knepiga situationer och även hur vi ska besvara barnen när de berättar gamla minnen. Guld värt!
 
Hej
Tack för råd, erfarenheter och tips.
Vi tänker ta hjälp av BUP från start. Det är en 4 åring som bevittnat våld och blivit utsatt för våld.

Hur mycket är osäkert. Det blir nog så att bilden klarnar ju mer vi får veta nu är det en del utredningar som ska göras med läkare och specialister.

Det blir en utredning som känns klok för att se till
hela barnets behov.

Vi har fått en tidsplan på 3-4 veckor och ska ha en första träff nästa vecka efter första träffen med sjukhuset för
:angel:

Vi står beredda och hinner läsa på och skaffa oss de kunskaper som behövs. Sedan får vi ta det vart efter saker dyker upp.

Vi är två vuxna och det är enda barnet så tid har vi.

Ni med liknande erfarenheter, hur har era barn reagerat, agerat pga det som de tidigare varit med om?

Vi ser med spänning fram att få veta mer. Och ännu vet vi inte om bios godkänner oss som familjehem.
Men vi hoppas!
 
Min uppfattning är att en inte kan säga hur ett barn ska reagera. Vi fick två nästan jämnåriga barn och har även en tonåring sedan några år tillbaks. Ingen av dessa tre har reagerat likt varandra.
Vår lillaknatte (4 år, 2,5 vid plac) var apatisk, inget tal, självskadebeteende, kontaktsökande likt en baby (sova hud mot hud, hålla i bröstet, ligga ihopkurad, satt och vaggade vid oro och ickestimulans och efter halvåret så blev hen besatt av mig (jag var hemmamamma) och fick plötsligt över dagen en anknytning. Hen är nu åldersadekvat, vi jobbar med lite våldsamma tendenser som finns kvar (4 bast nu) och förskola och lek med vänner fungerar utmärkt. Talet börjar nästan vara helt ikapp och hen sover i egen säng hela nätterna, blöjfri, lycklig, busig och bråkig!

Vår andra lillknatte (5 år, 4 vid plac) var hyperaktiv och sömnlös men var "duktig" i allt.. Gjorde allt rätt och perfekt. Blev förkrossad om något gick fel. Ville sova bredvid mig men jag fick inte röra vid hen... blev snabbt blöjfri trots påstådd inkontinens. Tyvärr så tog det hen nästan 9 mån innan hen förstod att vi fanns där även om det gjordes fel. Så nu i efterhand har vi fått hoppa av förskola, vara hemma, jobba med närhet, trygghet, stimulans, att inte behöva vara duktig osv.
Nu börjar vi nå upp till kanske 2 bra nätter i veckan, hen vill nu bara somna i min famn och bli omhållen, vill ha saga, har utvecklat aptit och går nu upp i vikt för första gången på 1 år. osv.

Vår tonåring som vi fick på tok försent är ett "duktigt" barn. Något som är riktigt tufft att jobba med...

Så, någon mall finns inte. I så fall är mallen att känna av. Lyssna, tänk efter och ta in kunskap från andra men känn i er familj vad ni tror är bäst för barnet. Vi har nu fått veta vilken stor minnesskillnad det är mellan en 3 och 4 åring och jag önskar att vi visste hur mycket våra små faktiskt var påverkade.

Men Grattis!!! Kul uppgift ni har framför er! Det kommer vara upp och ner.. men oj så värt det!
 
Tack för alla kloka ord!
Nu väntar vi bara på att allt pappersarbete ska göras och att få mer information.
Och se om vi kommer fram till placering!
 
Barnets känslor o tankar ska alltid godtas o bekräftas. Ibland kan man behöva rätta till missuppfattningar barnet har. Jag tror på ärlighet gentemot barn. Ärlighet som är i samspråk med barnets ålder .
 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
Tillbaka
Topp