Hej på Er, börjar med att säga hur glad jag är att jag hittade denna sida. Läst runt ett tag och det finns många bra frågor och diskusioner. Har inte direkt en fråga utan funderar lite på massa saker, så om någon orkar läsa allt detta och ta sig tid vore jag glad.
Jag och min sambo har länge diskuterat att göra en insatts för barn som tyvärr fått en dålig start i livet. Vi känner oss väldigt säkra på detta, är ett beslut som växt fram med tiden och många diskusioner. Men, vi är ganska unga så jag tänkte höra om lite åsikter på detta.
Jag (Mannen) är 24 år, jobbar som personlig assistent i hemmet hos en 28årig kille med autism. Företaget är fantastiskt och jag har fått en massa utbildningar inom både autism/aspberger och till viss del grundläggande psykologi. Är utbildat säkerhetshandläggare och har jobbat som väktare och med barn & ungdom som har olika cp skador. Så trots att jag är ung känner jag att det finns massa kött på benen. Mitt nuvarande yrke kombinerat med en massa utbildningar har verkligen gett mig ett helt annat perspektiv på livet.
Min sambo är 22 och utbildad kock. Har jobbat som kock och en massa inom hemtjänsten. Hon är fantastisk med barn. Vi har en gemensam son som är 16 månader. Vi fungerar bra tillsammans vad det gäller samspel med varandra i uppfostran. Strävar åt samma håll osv, en fördel inom detta känns det som.
Det som gjort att vi känner oss mer motiverade/sugna nu är för att vi har 2 st extra barn hemma . Utan att gå in på detaljer så har vi ganska nyligen fått hem 2 små killar från hennes sida av släkten där mamman är utbränd, så dom bor hos oss mån-fre. Allt detta är ordnat av socialen. Vi blev tillfrågade då det ej finns någon familj i denna kommun som tar så små barn. Grabbarna är 2 respektive 3 år. Funderade ett par dagar innan vi tackade ja och det ångrar vi inte. Min sambo går hemma heltid med detta (Våran son och killen på 3 år går på dagis 3 dagar i veckan, 5h per gång), under den tiden lägger vi extra tid på den andra killen som är lite sen i utvecklingen. Snart 2 år och går inte än. Men gud vilka framsteg han har gjort på den korta tiden, tar sig upp i soffan själv nu, både bra och dåligt
. Han har aldrig lyckats med något sådant tidigare.
Svårt för Er att bilda en uppfattning kanske när ni inte känner oss men jag är lite nyfiken på vad ni tycker om våran ålder, är vi för unga för detta? Allt har gått så bra med socialen men det är ju inom släkten, nu har vi ju trots allt en fot inne men tror ni vi kan ha någon framtid inom detta redan nu? Vet inte hur sos ser på åldern, även om det givetvis finns flertalet andra faktorer som är viktigare. Finns det någon annan här som är lika ung som oss? Vad tycker ni äldre och mer erfarna? Ge oss tips, ideeér, dela med er av erfarenheter
Vi brinner iaf för detta, och vill verkligen hjälpa alla dessa barn som inte har någon. Vi är på gång att flytta till hus och vi har även dessa barn hela sommaren, så när vi vet mer och det har lugnat ner sig igen i 2009 är vi redo. Då är jag 25 och hon 23 :wink: hehe.
Jag och min sambo har länge diskuterat att göra en insatts för barn som tyvärr fått en dålig start i livet. Vi känner oss väldigt säkra på detta, är ett beslut som växt fram med tiden och många diskusioner. Men, vi är ganska unga så jag tänkte höra om lite åsikter på detta.
Jag (Mannen) är 24 år, jobbar som personlig assistent i hemmet hos en 28årig kille med autism. Företaget är fantastiskt och jag har fått en massa utbildningar inom både autism/aspberger och till viss del grundläggande psykologi. Är utbildat säkerhetshandläggare och har jobbat som väktare och med barn & ungdom som har olika cp skador. Så trots att jag är ung känner jag att det finns massa kött på benen. Mitt nuvarande yrke kombinerat med en massa utbildningar har verkligen gett mig ett helt annat perspektiv på livet.
Min sambo är 22 och utbildad kock. Har jobbat som kock och en massa inom hemtjänsten. Hon är fantastisk med barn. Vi har en gemensam son som är 16 månader. Vi fungerar bra tillsammans vad det gäller samspel med varandra i uppfostran. Strävar åt samma håll osv, en fördel inom detta känns det som.
Det som gjort att vi känner oss mer motiverade/sugna nu är för att vi har 2 st extra barn hemma . Utan att gå in på detaljer så har vi ganska nyligen fått hem 2 små killar från hennes sida av släkten där mamman är utbränd, så dom bor hos oss mån-fre. Allt detta är ordnat av socialen. Vi blev tillfrågade då det ej finns någon familj i denna kommun som tar så små barn. Grabbarna är 2 respektive 3 år. Funderade ett par dagar innan vi tackade ja och det ångrar vi inte. Min sambo går hemma heltid med detta (Våran son och killen på 3 år går på dagis 3 dagar i veckan, 5h per gång), under den tiden lägger vi extra tid på den andra killen som är lite sen i utvecklingen. Snart 2 år och går inte än. Men gud vilka framsteg han har gjort på den korta tiden, tar sig upp i soffan själv nu, både bra och dåligt
. Han har aldrig lyckats med något sådant tidigare. Svårt för Er att bilda en uppfattning kanske när ni inte känner oss men jag är lite nyfiken på vad ni tycker om våran ålder, är vi för unga för detta? Allt har gått så bra med socialen men det är ju inom släkten, nu har vi ju trots allt en fot inne men tror ni vi kan ha någon framtid inom detta redan nu? Vet inte hur sos ser på åldern, även om det givetvis finns flertalet andra faktorer som är viktigare. Finns det någon annan här som är lika ung som oss? Vad tycker ni äldre och mer erfarna? Ge oss tips, ideeér, dela med er av erfarenheter
Vi brinner iaf för detta, och vill verkligen hjälpa alla dessa barn som inte har någon. Vi är på gång att flytta till hus och vi har även dessa barn hela sommaren, så när vi vet mer och det har lugnat ner sig igen i 2009 är vi redo. Då är jag 25 och hon 23 :wink: hehe.
, förut satt han tyst när han vaknade så man fick gå och titta hela tiden. Finns massa mer, utvecklas konstant.