Hej på er alla!
Har varit medlem på detta forum sedan 2009, men det är första gången jag skriver här. Har varit inne och läst nästan dagligen för att finna stöd och tips.
Jag har en placering sedan februari 2009, en
på 11½ år. Från början var det bara tänkt som en akutplacering då barnet inte kunde bo kvar i sitt dåvarande familjehem. Då jag fanns i barnets närhet, erbjöd jag mig att h*n kunde bo hos mig under tiden soc letade efter ett nytt familjehem. Soc hade problem att hitta ett nytt familjehem, vilket ledde till att vi bodde ihop oss och h*n önskade stanna kvar hos mig. Blev utredd och godkänd!
Nu till mitt problem...jag har efter tre år ingen ork kvar. H*n anses inte som ett "problem-barn" då placeringen är på grund av föräldrarnas psykiska hälsa. Soc och andra som träffar n lite sporadiskt ser en glad och social individ, men tyvärr är inte detta sanningen.
n förstår ej hur man skall bete sig i andra personers sällskap, avbryter andra som pratar,
lägger sig i samtal som överhuvudtaget inte rör . Ingen empati. Surar när något
inte passar h*n**, det räcker att någon skall göra något där h*n inte skall delta och då
blir h*n "skitsur" och surar i dagar. Manipulerar omgivningen med sitt glada sätt och sitt
strålande leende.
Sköter inte skolan h*n vill bara se på tv, spela dataspel eller spela fotboll och handboll. Ljuger,
lovar och lovar, att sköta sig i skolan, att göra läxan, att göra som vi kommit överens om,
men icke. Har alltid ursäkter, gör aldrig något fel, det har alltid varit någon annan som ..... .
Är kaxig med otrevlig attityd. Tycker att jag är världens sämsta och mest elaka mamma som
finns eftersom det blir konsekvenser av dåligt beteende, men vill inte ha någon annan efterom h*n får resa på semester, får fina kläder och andra presenter från mina föräldrar och deras syskon samt från mina syskon.
Är det fel av mig att inte vilja längre? Jag känner att min ork är slut och att jag är på väg att bryta ihop. Har varit sjukskriven tidigare och bad då soc om hjälp. Jag bad om avlastning en helg i månaden, men det kom inte på tal för att det var inte bra med fler vuxna i ns liv. De tyckte att mina föräldrar skulle rycka in. Vilket de gjorde, men jag blev besviken då jag anser att det var en lätt utväg för dem.
Tacksam för alla synpunkter och förslag!
Har varit medlem på detta forum sedan 2009, men det är första gången jag skriver här. Har varit inne och läst nästan dagligen för att finna stöd och tips.
Jag har en placering sedan februari 2009, en
på 11½ år. Från början var det bara tänkt som en akutplacering då barnet inte kunde bo kvar i sitt dåvarande familjehem. Då jag fanns i barnets närhet, erbjöd jag mig att h*n kunde bo hos mig under tiden soc letade efter ett nytt familjehem. Soc hade problem att hitta ett nytt familjehem, vilket ledde till att vi bodde ihop oss och h*n önskade stanna kvar hos mig. Blev utredd och godkänd!Nu till mitt problem...jag har efter tre år ingen ork kvar. H*n anses inte som ett "problem-barn" då placeringen är på grund av föräldrarnas psykiska hälsa. Soc och andra som träffar
n lite sporadiskt ser en glad och social individ, men tyvärr är inte detta sanningen. n förstår ej hur man skall bete sig i andra personers sällskap, avbryter andra som pratar,lägger sig i samtal som överhuvudtaget inte rör
. Ingen empati. Surar när någotinte passar h*n**, det räcker att någon skall göra något där h*n inte skall delta och då
blir h*n "skitsur" och surar i dagar. Manipulerar omgivningen med sitt glada sätt och sitt
strålande leende.
Sköter inte skolan h*n vill bara se på tv, spela dataspel eller spela fotboll och handboll. Ljuger,
lovar och lovar, att sköta sig i skolan, att göra läxan, att göra som vi kommit överens om,
men icke. Har alltid ursäkter, gör aldrig något fel, det har alltid varit någon annan som ..... .
Är kaxig med otrevlig attityd. Tycker att jag är världens sämsta och mest elaka mamma som
finns eftersom det blir konsekvenser av dåligt beteende, men vill inte ha någon annan efterom h*n får resa på semester, får fina kläder och andra presenter från mina föräldrar och deras syskon samt från mina syskon.
Är det fel av mig att inte vilja längre? Jag känner att min ork är slut och att jag är på väg att bryta ihop. Har varit sjukskriven tidigare och bad då soc om hjälp. Jag bad om avlastning en helg i månaden, men det kom inte på tal för att det var inte bra med fler vuxna i
ns liv. De tyckte att mina föräldrar skulle rycka in. Vilket de gjorde, men jag blev besviken då jag anser att det var en lätt utväg för dem. Tacksam för alla synpunkter och förslag!