vad gör vi!!

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
J

jonna

Hejsan!!

Jag skrev det här i går men det verkade inte koma med gör ett nytt försök nu.
Jag vill berätta för er vi har varit familjehem till en pojke som nu är 12 år gammal.han har bott hos oss i 4år nu.
Jag har alltid haft förlorad inkomstbortfall för han har flera olika svårigheter och vi har gjort utredningar hos BUP han behöver mycket tid och mycket beröm mm.Han får inte på några vis vara ensam hemma utan jag måste alltid finnas för honom som det står i kommunens papper.

nu ska kommunen vi jobbar åt spara jag hade först 100% inkomstbortfall men har haft 75% en ganska lång tid nu det nya är att jag ska få 25% jag blev helt paff och vi känner att jag kan lika gärna gå ut i vanligt jobb men vi älskar det här barnet .jag känner mig så kränkt och har pratat med min handläggare som säger att vi får finna oss i det här , eller säga upp honom...vad tycker ni??

//Jonna
 
Det är jätte tufft när man får mattan bortdragen under fötterna till den stabila trygga tillvaron man lyckats skapa.

12, då går han i skolan.
Kan ni inte kompromissa med att du kan jobba när han är i skolan?
(Jag jobbar fm, min man 80 %)
Har han resurs i skolan?
Kan den i s f vara med på fritis?

Lycka till!
 
Hej igen!!

Han har tidigare gått på frita men det fungerade inte han kunde inte gå på frita mycket konfliker och bråk med de andra barnen och de bestämdes med personal och sos att han inte skulle vara på frita.han kunde inte heller skilja på frita och skola
han har resurs i skolan..Min man jobbar borta i veckorna.
mvh
jonna
 
hur menar soc att du /ni skall göra?
har du ett arbete att återgå till där du kan arbeta de tider pojken är i skolan?
 
Hej
När barn är så pass krävande, så behövs det att man är hemma dagtid, dels för att göra saker som man normalt får göra efter jobbet, städa, tvätta, handla osv. Sen ska man vara så pass utvilad så man orkar med restan av dagen med barnet. Här måste du själv avgöra om det kommer att funka om du börjar jobba deltid. Du ska defentivt inte avstå från din inkomst för att vara kommun till lags och för att du är fäst vid barnet, allt blir bara fel och vad händer nästa gång kommunen får för sig att dom ska spara.
mvh Stefan
 
Hej

om jag var du skulle jag kolla med försäkringskassan hur de skulle bedömma pojken, för han har väl en diagnos?. Vi tänker oss att han hade bott hemma..då skulle föräldrarna få vårdnadsbidrag för att täcka upp bla inkomstbortfall.
Kolla det och visa för soc.

/rekan
 
Hej igen!!
tack för allla inlägg skönt att läsa att andra bryr sig om och funderar åt oss.TACK!!

Jag har mitt jobb i stan och där är det 5 mil enkel resa så jag hinner inte fram och tillbaka och ändå jobba.Vi har ett krävande barn som har ADHD och Damp och bettenden och störningar som schizofreni.

Så man vet aldrig hur dagen har varit ochh vilka han bråkat med i skolan och det bestämdes att jag skulle alltid vara hemma på n viss %.vi har även 2 egna barn som får stå åt sidan väldigt mycket eftersom han kräver så mycket att jag måste hinna med allt hemma innan han kommer hem.

När vi tog oss an uppdraget visste vi inte utan krävde läkare och Bup ganska snart då vi märkte att det inte var en " normal" pojke.

mvh
Jonna
 
I ditt läge skulle jag då bestämma mig för vad min gräns går och sedan konfrontera kommunen, sätta hårt mot hårt. Det är svårt när man vill väl men det får inte "kosta" vad som helst för en själv och den övriga familjen.
 
Jamen,man blir alldeles matt!Vart är vi på väg? :cry:
Trots "spartider" kan man ju bara inte ta ifrån barn som har det så svårt all trygghet.....vart hamnar vi då när det "stora braket" för dess barn kommer???

Jag kan tycka att just resursfrågan är ju en av de viktigaste bitarna för soc att lägga ner energi på gentemot politikerna.....och så gör dom tvärtom!!??
Med dokumentation och papper på situationen ska det ju bara funka!

Nu vet vi ju alla att inget uppdrag är det andra likt pga barnet/familjesituationen/arbetssituationen......men nog fasiken borde väl soc se till barnets bästa och utifrån varje situation jobba fram det bästa för HELA familjen!!!???Kunskaper och resurser finns ju att ta till....utredningar/ diagnoser/ bup/ hab/ avlastning/ assistenter/ korttidshem osv......som kan ta över när man kommit överens med familjehemmet om HUR man ska lägga upp livet för alla inblandade....Kosta måste det få göra NU....sen kan det vara för sent!

Vi får väl alla inse att den tiden när "vanliga familjer" ställde upp och tog hand om "vanliga barn" för att utöka familjen nu nästan är över.....Barn utan egna svårigheter är väl tämligen ovanliga????Nu börjar ju famljehemslivet mer likna ett vanligt jobb där mycket speciella kunskaper krävs....just för att barnen som placeras ofta har det så svårt med egna och "förvärvade" störningar....Ofta har ju barnen också fått bo kvar alldeles för länge i sin biofamilj och är så svåra att "omskola"/vända rätt igen......

Själva har vi 3 barn (nu 8-14år gamla) med lindrig utv. stör. placerade och den största har även konstaterad ADHD och medicinerar(vilket säkert kommer att bli samma för den minsta).Vi har haft dom drygt 6 år och under hela tiden har jag haft 50% lbe (första året 100%)....Min man arbetar skift så som det ser ut nu arbetar jag 2-3 hela dagar/vecka på mitt vanliga jobb(förskollärare) och jag har tur som kan lägga schemat själv så jag arbetar dom dagar min man är hemma....Det rullar på bra här nu eftersom vi då har fm på oss att sköta om hemmet......och barnen har var sitt dygn/vecka på korttids + var fjärde helg alla tillsammans....NU har vi fått fason på livet!En lång period när dom var små arbetade jag samma tider som dom var på skola/förskola och skulle sen hinna/orka med allt här hemma samtidigt som jag hade barnen runt fötterna....DET gick INTE ihop!Kollapsen var nära!!!Men det redde ut sig av sig själv i och med vi tappade 50% tjänst / avd på mitt jobb......

Och jo.....vårt eget barn som åldermässigt är mitt i klungan...fast ändå äldre i förståndet förstås,klarar det här bra JUST för att vi får stöd!Det har inte skett automatiskt....vi har fått kämpa som attan.....Gått över huvudet på vår handläggare,hotat att säga upp oss(och MENAT det också fast det skulle ha varit det värsta som kunnat hända för det ÄR våra gullungar vi pratar om) och legat på bup & hab som galningar!Men nu känns det OK....och tur är väl det för nu har vi nästa grej.....en utv. störd tonåring!!!Vi får minsan veta att vi lever! :D

Jag tror det är dax att vi sträcker på oss och inser vårt värde!Vi gör mycket bra jobb!!!Och vi ska ha rätt ersättning och rätt stöd......
Lycka till!
 
EJE sa:
Vi får väl alla inse att den tiden när "vanliga familjer" ställde upp och tog hand om "vanliga barn" för att utöka familjen nu nästan är över.....Barn utan egna svårigheter är väl tämligen ovanliga????Nu börjar ju famljehemslivet mer likna ett vanligt jobb där mycket speciella kunskaper krävs....just för att barnen som placeras ofta har det så svårt med egna och "förvärvade" störningar....Ofta har ju barnen också fått bo kvar alldeles för länge i sin biofamilj och är så svåra att "omskola"/vända rätt igen......
Klicka för att se resterande...

Fantastiskt arbete och engagemang ni lagt ner! Blir alldeles matt bara av läsningen. Kan bara beundra och hålla med i vad EJE skrivit.

Passar på att ge stora styrkekramen till "jonna" med familj och alla er andra som kämpar på för dessa barn-för tyvärr är det ibland ingen annan som gör det och självklart ska ni ha det stöd och ersättning ni och barnen har rätt till!
 
Tack för det du,lillan!!! :D
Faktum är att de flesta familjehem jag stött på.....och det blir ju en hel del efter några år.....gör enorma jobb för att ge "sina" barn en lycklig och bra barndom och uppväxt.Tragiskt blir det då när alla klagomål, på de enstaka som verkligen gör fel, är det enda som hörs....och syns!!!

Jonna.....stå på dig!!! :claphappy:
 
Hej igen!!

Åh vad alla är gulliga och skriver.

jag bara måste berätta hur det är nu!!

Sos har berättat att pojkens mamma vill att han ska bo hos henne och han är ju här på SOL.
så de kommer att ha boende stöd till mamman och pojken så att de tittar till dom ett par gånger per dag och får även lagade mål att äta.

jag fattar knappt ingenting när vi tog hand om pojken så var han kraftigt undernärd då 7 år gammal och vägde 15 kg hade aldrig haft regler och rutiner mm.Mamman har en lätt utvecklingsstörning .Så hon orkade och kunde inte ta hand om honom .Hon har även varit våldsam med slag på honom.
Nu vill dom att han ska hem eftersom hon har makten och vi ska stå kvar som stödfamilj åt honom.

de sa att det är bättre att vi släpper det eftersom dom har flera andra uppdrag åt oss.
men hallå det är väl ingen kartong som man flyttar runt.Vi älskar honom och har slittit och jobbat så hårt i dom här åren med honom.
kram från Jonna
 
nämen :? vilken vändning? när ska detta ske? hur mycket umgänge har han haft med modern? vad säger pojken om detta??efter 5års tid och med alla problem som kvarstå?
 
hej!!

Vi är chokade våran familj ,men pojken har åkt till sin mamma 1 gång i månaden och varit lite längre på sommarlovet.Hon har alltid sagt till honom att han ska flytta hem men han har aldrig velat det ..Sos ville vi skulle avvakta och berätta för honom men till sommaren ska väl flytten ske.nu Nu har de sparat pengar och har inga kostnader på oss längre.
Och pojken får flytta hem och klara sig så gott han kan det är fullständigt idiotiskt och pojken kommer sjunka långt ner eftersom vi har byggt upp så mycket för honom.
Han fick betala prislappen.

mvh'¨
Jonna
 
Hej Jonna!
Återigen ett "fall" där inte BBIC gäller. Visst får man känslan av att det är flyttkartonger vi förvarar. Nästa nummer av FaCO:s tidning Aktuellt Magazin ska handla om FN:s barnkonvention som tydligen inte gäller Sveriges barn. Vi vill gärna ha in berättelser från alla er därute som har erfarenheter i detta ämne. Senast 1 februari behöver vi få in era inlägg för att få med i nästa nr, men givetvis kan vi ta in det i ett senare nummer också. Har ni svårt att formulera er så kontakta familjehemmet.se så hjälps vi åt. Det är berättelserna som är det viktiga, inte hur man skriver. Tidningen läses av de som är utsedda att göra utredningarna om hur fosterbarn har det i fosterhemmen. De måste få veta hur det är i verkligheten. Här på forumet har vi fått läsa om hårresande hemflyttningar där inte barnen satts i första hand utan konflikter med soc. eller oenighet om ekonomin.
mat-tilda
 
Vill inte tro mina ögon!!!! :?
Men jag förstår att det är sant!Har inga ord!!!!Men en sak är då säker......UTVECKLINGSSTÖRDA KAN INTE VARA FÖRÄLDRAR!!!!!Det strider mot hela deras natur!
Jag gråter för pojkens skull!!!!F*N också.....hur ond kan världen vara????? :evil:

Var det inte så att han behöver en massa stöd själv.....?Och nu ska han bli stöd åt sin mamma????
 
nja, visst kan förståndshandikappade vara föräldrar. Men många förståndshandikappade kan inte ge ett barn en trygg och komplett uppväxt på egen hand.
Men i just detta fallet så låter det helt galet att pojken skall leva själv med sin mamma. ÄVEN om det skulle fungera bra så kanske det inte vore det bästa för pojken efter att vid 12 års ålder ha levt nästan halva sitt liv i familjehemmet och har sina föräldrar, syskon, hem och liv där.
 
"nja, visst kan förståndshandikappade vara föräldrar. Men många förståndshandikappade kan inte ge ett barn en trygg och komplett uppväxt på egen hand."

Jen! Hur menar du här?
Jag förstår inte riktigt?Menar du att förståndshandikappade kan vara bra föräldrar?I så fall hur och när? :?

Om du tycker att dom kan vara det så kan jag tyvärr inte hålla med dig..... Efter 30 år inom barnomsorgen, med en lindrigt förståndhandikappad bror och med den erfarenhet jag nu fått i och med mina placerade barn och deras familj förstår jag inte hur det ska kunna gå ihop???Det är ju nog svårt många gånger för normalbegåvade föräldrar som ändå förstår att ta emot råd & hjälp och kan utvecklas under tidens gång....... :D
 
vår minstings båda biosar är förståndshandigkappade och framförallt fadern är en underbar pappa. han avgudar lillen och gör vad som helst för honom. han frågar och tar rda på allt viktigt och indre viktigt. Han är tom redo att låta oss adoptera lillen-DET är en fullständigt osjälvisk tanke från en fantastisk pappa. han ÄR förälder och en väldigt bra sådan. Jag tror att om han levde med en annan kvinna/man som var fullt kapabel att ge lillen ett bra liv så skulle han klara det utmärkt att ge lillen ett jätte bra liv. Och det finns ju de som bara har ett milt handikap. tänk så många människor som ingen ens känner till att de har ett förståndshandikap.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp