Hej! :smirk:
Visste inte riktigt var och hur jag skulle svara så jag börjar på en ny tråd med tre olika infallsvinklar.Frågeställningarna krokar ju i varandra......och det blev lite mycket.Mycket intressant och kul!
Jag undrar jag om det inte är så att ovanliga familjer numera är dom vanliga.......och tvärtom??? :rollhappy: Med det menar jag att den "gamla vanliga familjen" - Mamma,Pappa och barn numera är den ovanliga.....För nu tycker jag de flesta lever i nyare konstellationer- styvfamiljer, singelfamiljer, särbofamiljer, umgängesfamiljer, gayfamiljer. pendlarfamiljer....osv......och "fosterfamiljer"/familjehem får väl lov att höra hit?
Även om det hör till ovanligheterna att ta hand om ett helt främmande barn som man inte har någon relation alls till från början så är det ju inte ovanligt med stora styvfamiljer där barnen "kompas" ihop på ett helt sanslöst sätt.....Och det kan ju funka bra det med.....fast det nog i princip ställer liknande krav på de vuxna i dom familjerna som det gör i våra familjer!
Men helt klart finns det ju nån ovanlig bit som gör att vi öppnar våra hem och liv för ett eller flera barn som verkligen behöver oss.....De flesta av oss gör det utifrån rätt vinkel....Vi anser oss ha tid/ork/plats/kärlek för flera i vår familj och väljer att ge ett barn som har det svårt en lycklig uppväxt.Utifrån den vinkeln gör vi otrolig nytta!Andra tror att jobbet är enkelt och ger ett lätt tillskott i kassan.....vilket ju oftast inte alls stämmer!När de familjerna tar sig igenom en utredning så måste det ju bero på att soc inte har rätt kompetens eller kanske är så pressade av bristen på familjehem att dom inte ser/hör varningssignalerna....eller så???Det är ju olyckligt och drabbar ju barnen,men även oss andra familjehem som känner att vi hela tiden har en massa ögon på oss och måste "bevisa" hur bra vi vill göra vårt jobb!!!
För eftersom vi måste utgå ifrån, att barnet inte är, eller kan bli vårt eget, ska det ju trots våra "anställnings"-/"arbetsvillkor" ses som ett jobb!!!Och här tillkommer ju också det faktum att de flesta barn som placeras har svårigheter som kräver extra mycket av familjehemmet.
Tänk om man kunde lösa det så enkelt att man heltidsanställer en av familjehemsföräldrarna (eller båda....beroende på hur många barn och hur tungt jobbet är) med den lön och arbetsvillkor dom har när dom arbetar i sin egen bransch, eller minst typ sjukvårdsbiträde eller nåt liknande om man själv inte har en full lön annars....????Lönen ska då täcka själva jobbet under dagtid....alltså för möten,umgängen,fortbildning,skötsel av hushållet(till viss del) och för att finnas till hand för barnet/barnen osv.Skulle det vara så att barnet utvecklas åt det håll att det kan räcka med 50% lön så får man ju vara öppen för det.....SEN ska ett arvode för kvälls/nattid utgå....och det ska avpassas efter barnets behov/svårigheter....och så naturligtvis omkostnaden då! Hur och om man sen utnyttjar dagis/fritids/avlastning/stödpersoner får ju också utgå från barnets behov.....Vad tror ni.....vore inte det nåt???
Visste inte riktigt var och hur jag skulle svara så jag börjar på en ny tråd med tre olika infallsvinklar.Frågeställningarna krokar ju i varandra......och det blev lite mycket.Mycket intressant och kul!
Jag undrar jag om det inte är så att ovanliga familjer numera är dom vanliga.......och tvärtom??? :rollhappy: Med det menar jag att den "gamla vanliga familjen" - Mamma,Pappa och barn numera är den ovanliga.....För nu tycker jag de flesta lever i nyare konstellationer- styvfamiljer, singelfamiljer, särbofamiljer, umgängesfamiljer, gayfamiljer. pendlarfamiljer....osv......och "fosterfamiljer"/familjehem får väl lov att höra hit?
Även om det hör till ovanligheterna att ta hand om ett helt främmande barn som man inte har någon relation alls till från början så är det ju inte ovanligt med stora styvfamiljer där barnen "kompas" ihop på ett helt sanslöst sätt.....Och det kan ju funka bra det med.....fast det nog i princip ställer liknande krav på de vuxna i dom familjerna som det gör i våra familjer!
Men helt klart finns det ju nån ovanlig bit som gör att vi öppnar våra hem och liv för ett eller flera barn som verkligen behöver oss.....De flesta av oss gör det utifrån rätt vinkel....Vi anser oss ha tid/ork/plats/kärlek för flera i vår familj och väljer att ge ett barn som har det svårt en lycklig uppväxt.Utifrån den vinkeln gör vi otrolig nytta!Andra tror att jobbet är enkelt och ger ett lätt tillskott i kassan.....vilket ju oftast inte alls stämmer!När de familjerna tar sig igenom en utredning så måste det ju bero på att soc inte har rätt kompetens eller kanske är så pressade av bristen på familjehem att dom inte ser/hör varningssignalerna....eller så???Det är ju olyckligt och drabbar ju barnen,men även oss andra familjehem som känner att vi hela tiden har en massa ögon på oss och måste "bevisa" hur bra vi vill göra vårt jobb!!!
För eftersom vi måste utgå ifrån, att barnet inte är, eller kan bli vårt eget, ska det ju trots våra "anställnings"-/"arbetsvillkor" ses som ett jobb!!!Och här tillkommer ju också det faktum att de flesta barn som placeras har svårigheter som kräver extra mycket av familjehemmet.
Tänk om man kunde lösa det så enkelt att man heltidsanställer en av familjehemsföräldrarna (eller båda....beroende på hur många barn och hur tungt jobbet är) med den lön och arbetsvillkor dom har när dom arbetar i sin egen bransch, eller minst typ sjukvårdsbiträde eller nåt liknande om man själv inte har en full lön annars....????Lönen ska då täcka själva jobbet under dagtid....alltså för möten,umgängen,fortbildning,skötsel av hushållet(till viss del) och för att finnas till hand för barnet/barnen osv.Skulle det vara så att barnet utvecklas åt det håll att det kan räcka med 50% lön så får man ju vara öppen för det.....SEN ska ett arvode för kvälls/nattid utgå....och det ska avpassas efter barnets behov/svårigheter....och så naturligtvis omkostnaden då! Hur och om man sen utnyttjar dagis/fritids/avlastning/stödpersoner får ju också utgå från barnets behov.....Vad tror ni.....vore inte det nåt???