Detta kanske är en jättekonstig fråga...
Men har det hänt någon att det inte funkat med "liten"-placering och behövt avbryta den?
Att det inte gått att knyta an överhuvudtaget, att det skurit sig med de andra barnen i familjen osv.
Vi står ju här med en "liten", (snart skolåldern) förfrågan. Tänkt uppväxt, men det vet man ju aldrig. Självklart kommer det vara kämpigt den första tiden men med tiden kommer ju den bli endel av vår familj
...men tänk om det inte går...
Det är min värsta farhåga...
det känns ju hemskt om man inte kommer klara av det, eller om den lille inte kommer att må bra hos oss. Och så är det hela uppväxten...
Jag förstår att inom kort kommer det vara den självklaraste att bor hos oss. Men tänk om....
Ena stunden känns det som Ja ja ja!!
å nästa får man nästan ont i magen...
Vi har tidigare haft tonårsplaceringar. Den ena bodde hos oss i 6 år, och den andra kom akut och stannade lite mer än ett år. Det har varit oerhört givande och något vi vill göra om. Det har gått bra för dessa ungdomarna då den ena har fast jobb och den andra toppbetyg.. Men när man nu står här så spelar tankarna ping pong...
En tidigare tänkt "liten"placering fick ju avbrytas en vecka innan inflytt pga bl.a för lite info från soc. Den behövde så mycket mer än vi kunnat ge. Var utåtagerande och passade absolut inte att komma till en barnfamilj. Jag tror detta spökar i mitt huvud...
Vi vill ju göra detta. Älskar att ha storfamilj, utmaningar och framförallt barn/ungdomar. Kanske bara behöver ventilera lite...
Är det någon som känner igen sig?
Men har det hänt någon att det inte funkat med "liten"-placering och behövt avbryta den?
Att det inte gått att knyta an överhuvudtaget, att det skurit sig med de andra barnen i familjen osv.
Vi står ju här med en "liten", (snart skolåldern) förfrågan. Tänkt uppväxt, men det vet man ju aldrig. Självklart kommer det vara kämpigt den första tiden men med tiden kommer ju den bli endel av vår familj
...men tänk om det inte går...
Det är min värsta farhåga...
det känns ju hemskt om man inte kommer klara av det, eller om den lille inte kommer att må bra hos oss. Och så är det hela uppväxten...
Jag förstår att inom kort kommer det vara den självklaraste att bor hos oss. Men tänk om....
Ena stunden känns det som Ja ja ja!!
å nästa får man nästan ont i magen...
Vi har tidigare haft tonårsplaceringar. Den ena bodde hos oss i 6 år, och den andra kom akut och stannade lite mer än ett år. Det har varit oerhört givande och något vi vill göra om. Det har gått bra för dessa ungdomarna då den ena har fast jobb och den andra toppbetyg.. Men när man nu står här så spelar tankarna ping pong...
En tidigare tänkt "liten"placering fick ju avbrytas en vecka innan inflytt pga bl.a för lite info från soc. Den behövde så mycket mer än vi kunnat ge. Var utåtagerande och passade absolut inte att komma till en barnfamilj. Jag tror detta spökar i mitt huvud...
Vi vill ju göra detta. Älskar att ha storfamilj, utmaningar och framförallt barn/ungdomar. Kanske bara behöver ventilera lite...
Är det någon som känner igen sig?