Vredesutbrotten gör mig "galen"..

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Har en placering, 4 år är h*n. Från början var h*n så underbart go och glad, harmonisk, lyhörd..ja allt kändes så himla bra!
Historien bakåt, är extrem..och vi vet inte allt detta barn varit med om. Vi är barnets 4:e familj..och bara det säger säkert massor.

Efter ca en månad började små utbrott komma. Vi hanterade dem bra. Men sen så har det bara blivit värre och värre.
Jag har skrivit om detta barn här förut..och fått tips om "Holding" vilket vi också använt oss av. Utbrotten skedde med någon dags mellanrum, och övrig tid var barnet mest apatisk och vägrade låta mig att ha kropsskontakt mm. Holdingen verkade ha effekt på detta barn.
Nu, de senaste 2 veckorna har det bara blivit värre, och utbrotten kommer flera ggr om dagen. Barnet skriker, sparkar, slår, säger saker som; "Jag bestämmer" "Du har fel, jag har rätt", och de meningarna kommer i situationer då den matvägrar, kastar tallriken i golvet, spottar på oss/maten/djuren, har sönder saker mm. Det senaste som hände var att h*n hoppade sönder sin säng, så hela botten låg på golvet. Detta har hänt förut (3 ggr), men den här gången lät vi allt ligga kvar på golvet med sängramen kvar, så att barnet fick lägga sig på sin säng, men i golvnivå. Fick frågan av barnet varför det var så med sängen, och vi svarade att det blir så om man har sönder sängen, och utbrottet var ett faktum. H*n skrek, slogs, lyfte sängen och dunkade den i golvet, slog huvudet i golvet, väggen, slet i håret, förstörde saker mm. Jag fångade upp barnet och höll om det.. Det fick panik av att vara nära mig, så min sambo fick hjälpa till och hålla i barnet när det låg i sängen/madrassen. Barnet lugnade sig efter en stund (trodde vi). Vi pratatde lugnt och kramades, men efter bara ca 5 min efter att vi släppt barnet, så fick jag mig en smäll i magen av barnet. Åter igen, Holding. Denna gång skrek barnet en massa saker som att; Sparka mig inte, bit mig inte, det gör ont, titta inte på mig, vill inte vara med dig, ska slå dig osv..
Helt plötsligt, så la sig ett lugn över barnet. Allt var som det skulle, och det såg nästan ut som att h*n "vaknade upp" och det kom ett leende på barnets läppar.. Allt var bra igen!

När man har suttit så där i nästan en timme, och får göra det 3-4 ggr/dag, så känns det som att man håller på att bli galen! Det måste finnas ett slut på detta någon gång. Vi har inte en lugn stund här hemma. Måltiderna är katastrofala, och ingen vill äta tillsammans med våran 4-åring.
Den känsla vi alla får av detta barn, är att h*n ska bestämma allt. Men det spelar liksom ingen roll om man vet från förra gången att det ville ha det på ett visst sätt, för nästa gång är det på ett annat sätt. Kan ibland jämföra med trotsåldern med mina biobarn.., men de var 2 år då, och lättare att hantera. Detta barn har antagligen en himla massa ångest med sig i bagaget..och det kan hända att allt detta kommer ur den nu.. Men hur orkar man?! Man har ju barnet i sitt hjärta, och det gör ju så ont när sånt här händer.

Ett annat exempel på utlösande av utbrott;
Vi ska kliva ur bilen vid mataffären. Barnet öppnar bildörren, jag tar min hand ovanför dörren för att fånga upp den (det stod en bil bredvid vår). Barnet får den där blicken av ilska/hat och skriker och slår mig. H*n skriker; "rör inte min dörr" samtidigt som händerna attackerar mig. I det läget lyfte jag bara upp barnet och satte in det i bilen igen. Jag stod kvar utanför bilen och lät resten av familjen gå in och handla. Kanske var det fel av mig att inte ta barnet och hålla det just då.., men jag orkade bara inte..

Man vågar ju knappt ta med sig barnet någonstans, då det numera får sina vredesutbrott/ångestattacker ofta. Är vi bland folk när dessa kommer, så skriker barnet på hjälp av andra.., vilket känns frustrerande kan jag lova. Ena stunden verkar inte barnet förstå någonting, verkar vara helt "nollad" och så helt plötsligt har den världens koll på allt. *förvirrande*
Det är nästan så man går och väntar på att barnet ska bli förbannat..och man grubblar på hur man ska få det att fungera här hemma hos oss.
Barnpsykologen svarar oss att vi måste ha tålamod..och att detta barn kanske kräver längre tid på sig att acceptera vissa saker samtidigt som det då antagligen har all denna ångest inom sig.
Självklart så är väl tålamod a och o.., men man är inte mer än människa, även i såna där lägen.

Jajja :?
 
Jobbigt, jobbigt!!!

Jag känner verkligen för er familj och för barnet. Det är rätt, ni är bara människor. Låter som att ni behöver få lite egen kvalitetstid och mycket extra hjälp med barnet! Vi har också ett barn med speciella behov och när vi sökte hjälp på bup blev det klapp på huvudet (för oss vuxna) och prat om tålamod och åter tålamod. Vi har ändå haft vårt barn över tre år (barnet är inte lika aggressivt som ert, eller i varje fall inte lika ofta) och vi känner att något är fel, men enligt psykologen är det tydligen bara normalt att barnet utagerar på detta vis! Ibland undrar man ju om dessa allvetande psykologer själva levt med ett sådant barn? Kanske dom säkra råden skulle vara lite annorlunda då, eller :? Stå på er och sök extra hjälp om det bara går att få. Glömt inte era egna behov! För att orka ge måste man själv vara utvilad! Björnkramar till er!
 
Det ÄR jobbigt! Jag vet...vi har varit där och kan tidvis komma tillbaka till det. Men just nu har det lugnat ner sig så holding har jag inte behövt på länge men fick faktiskt göra det i förra veckan.

Ni har all rätt i världen att känna er slutkörda och trötta. Barnet som har varit placerat så många gånger är så trasig att det inte lagas på ett eller två år - det kan ta mkt längre tid. Som jag sagt på familjehemslistan - trasiga barn har sönder saker, kan famhemmet laga sakerna tror barnet att även det kan lagas.

Om sängen gått sönder här hade jag låtit barnet ligga på golvet en eller två nätter och sen lagat sängen. Jag hade förmodligen också köpt en säng som inte var så lätt att ta sönder...
Sen vi började laga vårt lånebarns trasiga leksaker istället för att slänga dem så har även han "lagats" en millimeter i taget - men det går framåt.

Holding ÄR tufft och det KAN behövas fler ggr/dag. Man är slut både fysiskt och psykiskt. Vi ser alltid till att vi får egen tid efteråt. Har jag haft gossen i holding får jag en halvtimme att gå till havet och hämta kraft. Har min make haft holding får han en halvtimme till sitt förfogande att hämta andan och kraft. Har jag varit ensam med gossen hela dagen och haft det tufft får jag den tid jag vill på kvällen till vad jag vill för att hämta ork. Ni måste också lägga upp det på ett liknande sätt. Eftersom ni har biobarn så kan er kraft komma ifrån att göra ngt speciellt med dem. Men det är BARA ni som kan leta fram vad som ger er orken åter!

Klappen på huvudet från BUP är välment men betyder INGET när man är mitt uppe i utbrotten! Man går på knäna och vet inte var man ska hämta orken till nästa utbrott... Men deras ord om tålamod är faktiskt det enda rätta.

Funkar inte måltiderna med barnet får man börja inrätta "ensammåltider". Barnet och en famhemsförälder äter alltid för sig själva och resten av familjen får matro. För att orka detta måste ett schema göras upp så det inte är samma förälder som sitter med bråkstaken.

Råden i "Explosiva barn" är bra - det är bara det att det tar på den vuxne att ändra sitt sätt att tänka. Jag har haft mkt samtal med andra föräldrar kring detta med fostran. Jag kan ses som en mkt dålig förälder för att jag inte tar tag i minsta småsak vår gosse gör galet. Men jag MÅSTE fokusera på det som verkligen är galet och som kan skada! Om jag tillrättavisar småsaker stänker han öronen och då når jag inte fram till det som är nödvändigt. Ofta ändrar folk uppfattning när man har pratat lite med dem om att han är ett barn med specilla behov. De tycker man gör ett enormt arbete bara genom att bita sig i läppen och inte förmana i onödan.

Alla andra barn jag haft hand om har jag kunnat få dit jag vill med konsekvens-metoden (gör du x händer y och då får du stå ditt kast att vara utan y). Detta fungerar INTE på vårt lånebarn! Han KAN helt enkelt inte lära sig av sina misstag med konsekvens-metoden. Det är frustrerande men jag måste hitta andra vägar att nå fram. Positiv inlärning. Allt det lilla positiva som kan hända i vardagen SKA belönas! Med ord, godis, lek, äventyr, kram vad som helst men det SKA belönas!

Jag sänder dig massor med styrketankar för jag VET hur jobbigt det är och kan bara säga som bup - ha tålamod, ni kommer att få utdelning!
 
Arga barn

Hej Jajja!
Jag har liksom du haft ett barn hos oss med liknade problem som du har. Vårat lånebarn har även h*n varit på fyra fam.hem på tre år. Det gick jätte bra hos oss de två första månaderna sedan började utbrotten komma flera per dag och i flera timmar. Vi provade holding och det hjälpte till en början men inte efter ett tag, då h*n trodde att negativ och possetiv uppmärksamhet var bra. h*n skrek liksom erat barn slå mig inte det gör ont. h*n till och med talade om för sin biomamma att jag slog h*n. Som tur var trodde inte hon på h*n.
Vi var så utslut att det enda sättet för oss var att låta h*n vara på sitt rum och skrika av sig och sedan då h*n hade skrikit klart så kunde vi prata med h*n. H*n rev också sönder saker kastade ner sängkläderna på golvet, kastade runt leksaker lampor allt h*n fick tag på.
Idag 2-år senare har vi inga utbrott. Det blir bättre jag lovar, men det är jätte jobbigt. vårat lånebarn ville inte äta då maten var serverad, vi tvingade aldrig h*n att äta utan vi sa lungt att om du inte äter nu så får du vänta till nästa måltid. H*n provade 2 ggr sedan var det lungt vid bordet. H*n testade bara om vi var konsekventa och gjorde som vi sade. inget barn svälter sig frivilligt. det där med maten sa en psykolog till mig var ett sätt att bestämma över mig och att vi vuxna tycker det är jobbigt då våra barn inte äter så vi försöker i all välmening få våra barn att äta, det blir en laddad situation som barnen känner att nu har jag övertaget. Då hon sa så till mig och då vi provade detta så blev det bättre och betydligt lungnare.
Våran var då detta hände och var som mest jobbigt precis som din tre år på sitt fjärde.

Jag hoppas att ni kan samla kraft och orkar vidare för det blir bättre jag lovar dig. Vi tog även hjälp av dagis h*n fick komma dit 15 timmar i veckan och komma ifrån mig. Detta tyckte h*n var skönt och även jag då jag var hemma med han hela tiden, min man jobbade på dagarna och kom hem sent.

mvh: Fia
 
*Grus i ögonen och dundrande huvudvärk*

Tack alla snälla ni för alla dessa underbara meningar som ni delar med er av! Jag har läst igenom alla svaren.., men inte riktigt tagit till mig allt än. Är jättetrött efter denna dag, och behöver få sova nu. Men imorgon ska jag läsa allt en gång till, och det var en del som jag kände mig träffad av, och kan behöva ventilera mer om.

Åter igen, TACK!
 
Vår lille "d----l

har blivit en riktigt snäll och go kille
Kom som 4åring till oss varit på 6olika platser innan.
Första veckan allt bra, sedan började han:slängt böcker på golvet Ta upp dom sa jag Nä skit du i det sa han Böckerna låg kvar nästa dag Då plockade han upp domsa till mig barnplågare som låter mig ta upp dom.
På kvällen sa han förlåt.
brukar ställa skorna rätt så fint men denna gången kastade han in dom på köksgolvet ställ dom där dom ska vara gör det själv sa han men tänk om alla gör så skiter jag i.Och sprang ut Jag tog ALLA skor kastade på golvet(7 PERS)han kom in Bara gapade så får man inte göra du tyckte ju det Hur ska jag kunna gå hoppa det vill jag inte jämt. Han och jag plockade bort.
Sopat golvet i affären (LIGGA OCH ÅLA SIG FRAM) Skrek jag var barnmishandlare varför frågade jag får inget godis sa han men vad skämmigt när han skrek
Sparkade hunden sparkade mig på benen,munnen så det blödde då blev han rädd frågade om han skulle flytta
Slängde ut maten på golvet bordet.
Kallade mig dumjävel.Slog hunden med ett järnrör över ryggen.Hunden bet honom då,så han fick sys 8 stygn.Kastade knivar gafflar på katten.
Stog på en busshålplats när han började sparka mig på bennen,spotta,dra mig i håret och säga fula ord.
Jag ska döda någon ,vad säger du .Så säger du vände sig om och skrattade När sa jag det NU . Sedan sprang han och lag sig
Du ljuger sa han till mig om jag sagt att någon kanske skulle komma och inte kom
Knuffa mig inte och du knuffade mig ,kunde han säga fast jag satt på en stol flera meter bort
Han litade inte på NÅGON
Stälde sig och kissade på golvet,sa till mig du passar mig så du får torka upp,nä du sa jag vi hjälps åt .
Ja detta är lite av vad vi gick igenom dom första 2 årenTrodde ha hade ADHD MEN NÅGOT MYCKE VÄRRE VAR DET.
ETT FÖRSUMMAT BARN SOM INTE BÖR FLYTTAS MER kan påvärkas svårt socialt om det inte redan har gjort det.
Vi hade den bästa soc.kontakt man kan ha.Jag ringde många samtal till dom och grät orkar inte mer,sen sa jag ett tag till måste jag.Nu har det gått 8 år och han är jättego och fin.
Vi fick inte tag i någon avlastning, men våran dotter blev den som tog hand om honom när vi behövde VILA,
Be någon h-n ni känner att ta h. några tim ibland det behövs.Men du kommer att klara detta
 
Måndag morgon..med nya friska tag! Måste börja med att berätta att det var någorlunda lugnt här igår. Bara lite småutbrott, och det var verkligen guld värt för hela familjen. Barnet kunde till och med äta med oss! *lycka*

Tack Pirvil!
Kändes så skönt att läsa att vi är ganska så normala som känner som vi gör. Egen tid..ja det kan vi verkligen behöva! Vi har ju haft barnet hos oss dygnet runt i över ett halvår..utan vare sig barnvakt eller avlastning. Kan samtidigt tycka at tdet varit bra.., med tanke på barnets anknytning.., men nu är det nog läge att få lite hjälp..även om det bara handlar om någon timme.


Hej Mor Anna!
Sänge lagades faktiskt i lördags, då hade barnet fått ligga på sin madrass i sängen, fast allt låg på golvet. Såg lite illa ut och barnet fick några rejäla utbrott där sängen fick lite mer stryk. Var ett tag inne på att sätta fast sängen i väggen.., men det får vi ta till "nästa gång".
Det var lite intressant just med sängen.., för vår konsult kom i lördags på fm. Jag berättade det för barnet varpå det säger; "Måste gömma sängen" Jag svarade; "Men det går ju inte, sängen är ju så stor" Barnet; "Neeeej, vill inte XX ska se den" Jag svarade; "Vi kan göra så här, pappa XX lagar sängen innan XX kommer" Barnet; "Jaaaa! Berätta inte för XX" Jag; "Nej jag ska inte berätta, jag lovar!"
När vår konsult kom hit, så var barnet avvaktande och lyssnade noga på vad som sas.., och efter ca 10 min så berättade h*n själv vad den gjort med sängen, men att pappa XX hade lagat den.
Sen har sängen fått stå där, och om något har flugit ur den i ilskans hetta, så har barnet plockat upp själv efteråt.
Måltiderna.., jo just det.. Vi har gjort som du föreslog..och ett tag var det fruktansvärt! Det gick inte ens att äta ensamt med barnet..men helt plötsligt igår.., så var allt som det skulle. Kanske är vi inne i en pause.., men åååå så skönt det är!
TACK Mor Anna för dina ord!


Hallå Fia!
Precis så där har det varit nu... Vi har låtit barnet vara på sitt rum, för att få skrika av sig.. Ibland tar det flera timmar ibland bara en timme.., men man orkar inte holding hur många ggr som helst på en dag. De andra barnen blir ju tokiga dessutom.
Ja dagiskö ska jag ställa barnet i nu. Det är överfullt på alla avd just nu då.., men till augusti ska vi få plats. Och det känns skönt! Något att se fram emot!!
Tack fia!


Halloj Wawwa!
Tänk..att det känns som att läsa om vårt eget bonusbarn när jag läser det du skriver om ert barn.
Det som känns extra tröstande är att det blivit lättare för er, och då finns det ju hopp för oss oxå!
Våran är inte lika rapp i käften som er dock.., men här tas det till mer våld än ord, både på sig själv och andra.
Nej, detta barn ska inte flyttas mer. H*n ska bo här tills det är dags att flytta hemifrån..när h*n är vuxen.
Det tar tid.., det har vi förstått.
Tack för all positiv feedback!


Stora kramar till er alla för alla era erfarenheter, som gjort oss starkare i vår roll som föräldrar till ett trasigt barn!
Tack för att ni tog er tid, och för att ni förstår hur illa man kan känna sig som förälder..och jag kan tala om att jag framför allt mår mycket bättre när jag vet att jag inte är ensam om detta problem!
Sköt om er alla!
/Jajja
 
Jajja! Det jag känner som allra bästa handledningen är just listor och forum. Det är HÄR jag kan få utlopp för min frustration men även hjälpa. Här vet man vad jag pratar om - det gör inte soc. De lever i sin skyddade värld. De ser att barnen inte mår bra i biohemmet men sen verkar de inte se den vardag VI har. Att vi "gnäller" när det är tufft verkar vara jobbigt för dem. Men det ÄR jobbigt att ta hand ngn annans barn! Det ÄR jobbigt att se ett trasigt barn må så dåligt och man vill att hjälpen ska "ta" mkt fortare, att barnet ska bli lite helare.

Jag tycker det är så skönt att höra att det varit lite lugnare för er i helgen. Även om det kanske inte har löst sig med problemen så har ni fått en liten andningspaus, vilket man måste få bland.

Kram och stå på dig - ha tålamod, det är en annan människa som vinner på det... :D för livet!!
 
Ja jag håller fullkomligt med dig Mor Anna! Här kan man verkligen få det stöd man behöver. :D
När vi hade träff med vår konsult sist, så fick jag och min sambo frågan om vi ångrade att vi tog emot barnet.
Jag tyckte hon ställde en oerhört dum fråga, med tanke på hur vi kämpar med allt. Om vi hade ångrat oss, så hade vi väl gett upp...?! Inte fortsatt med placeringen...
Man kan ju visserligen se på saken åt andra hållet med.., konsulten behövde väl veta...men jag kan ändå tycka att de borde ha så pass mycket erfarenhet av sånt här, att de märker skillnad på en familj som VILL kämpa och en familj som ger upp.. :roll:
 
Glömde säga

att soc. betalade dom timmar som dottern hade honom.Dom åkte bland annat till en sagopark en gång.Soc bet.timmlön+resa+intradde.Men pengarna gick till mitt konto och jag överförde till henne.
Försök att göra en stjärntavla "bonustavla"våran ritade en måne och så satte vi stjärnor när han varit duktig.
Ha det gott hella familjen,Det kommer att lösa sig till det BÄTTRE
 
3 dagar med harmoni, glädje, gemensamma måltider, och till med inbjudan i lek fick vi...men sen exploderade det igen.
Hör ju till.., men man blir lika paff varje gång det händer.
Idag har det varit en dag med spottande, slag, kastande av saker i väggarna mm mm. Gjorde en "holding" och barnet blev apatiskt och lealös i min famn, omgående när jag lyfte upp det. När jag pratade lugnt, så fick jag spott i ansiktet av h*n, men inget kroppsligt motstånd. När jag lämnade barnet och stannade utom synhåll, så satte det igång att både skrika, banka mm. Nu har jag låtit barnet få vara..och det verkar som det behöver få ur sig en massa utan mig. Hjärtskärande.., men kanske ett måste just nu.
Kanske var det jobbigt för barnet med all denna harmoni som vi haft i dessa 3 dagar.. Vad vet man?!
 
Hej Jajja!
Vårat placerade barn var tvungen att "straffa" sig själv och oss om det blev för "bra". H*n litade inte på att h*n skulle få stanna hos oss så då var det lättare att se oss som onda människor som bara tillrättavisade h*n. Om vi hade haft en rolig eftermiddag/kväll tex. på badhuset så visste vi att det skulle bli bråk senast dagen efter. Det var precis som om h*n fick dåligt samvete gentemot sina föräldrar om det var för trevligt hos oss. Det hör till saken att h*n var hem varannan helg så h*n träffade dem ofta.
Idag bor h*n hemma hos mamma och det går sådär. är mycket hos oss på avlastning. H*n mår idag lika illa som då han flyttade till oss. Mamman strular med droger. Vi har det lungt här då h*n är här, men eftersom vi vet att h*n är en liten person med starka åsikter så är det lite obehagligt då h*n inte ens svarar emot. Vi vill så gärna ha tillbaka h*n trots att vi hade det tungt i perioder, (men det roliga överväger det tråkiga) Jag hoppas att ni får många lungna dagar framöver och det du sa om att h*n behöver få häva ur sig ensam i sitt rum det upplevde även vi med våran placering.

mvh: Fia
 
Även större gör så!

Detta beteende att "straffa ut" sig själv hade även vår tonåring. Kom ALLTID som ett brev på posten när hon upptäckte att vi haft det "för" bra en tid.
 
Hmmm..ja det är ju klart att det är så det är! Vi har många ggr undrat varför h*n blir så arg och odräglig så fort vi säger något positivt eller gör något roligt. Vi har alltid trott på positiv feedback, med beröm mm så snart något är bra.., men med detta barn har vi faktiskt ifrågasatt oss själva om det verkligen är rätt metod. Vi har ändå fortsatt, trots utbrotten. Vi har ju fler barn i familjen och de mår ju bra av positiv beröm..det är bara vår lilla krigare som inte fixar det så bra.

Stark vilja, ja..det har den här med! Och inte behöver det handla om något märkvärdigt heller..som tex häromdagen då h*n sparkade boll ute, och promt skulle ha in bollen i hästhagen. Vi har ström på staketet, så jag vill inte att barnet är där och leker. Ni kan ju tänka er vilket liv det blev när jag flyttade leken till gårdsplanen istället. Bara för att jag säger en sak, så bara MÅSTE barnet göra tvärtom..
Vi kämpar på! Jag hoppas att denna dag ska gå någorlunda smidigt.., så att man slipper känna sig helt slutkörd innan em.

Ta hand om er allihopa!
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp