Har en placering, 4 år är h*n. Från början var h*n så underbart go och glad, harmonisk, lyhörd..ja allt kändes så himla bra!
Historien bakåt, är extrem..och vi vet inte allt detta barn varit med om. Vi är barnets 4:e familj..och bara det säger säkert massor.
Efter ca en månad började små utbrott komma. Vi hanterade dem bra. Men sen så har det bara blivit värre och värre.
Jag har skrivit om detta barn här förut..och fått tips om "Holding" vilket vi också använt oss av. Utbrotten skedde med någon dags mellanrum, och övrig tid var barnet mest apatisk och vägrade låta mig att ha kropsskontakt mm. Holdingen verkade ha effekt på detta barn.
Nu, de senaste 2 veckorna har det bara blivit värre, och utbrotten kommer flera ggr om dagen. Barnet skriker, sparkar, slår, säger saker som; "Jag bestämmer" "Du har fel, jag har rätt", och de meningarna kommer i situationer då den matvägrar, kastar tallriken i golvet, spottar på oss/maten/djuren, har sönder saker mm. Det senaste som hände var att h*n hoppade sönder sin säng, så hela botten låg på golvet. Detta har hänt förut (3 ggr), men den här gången lät vi allt ligga kvar på golvet med sängramen kvar, så att barnet fick lägga sig på sin säng, men i golvnivå. Fick frågan av barnet varför det var så med sängen, och vi svarade att det blir så om man har sönder sängen, och utbrottet var ett faktum. H*n skrek, slogs, lyfte sängen och dunkade den i golvet, slog huvudet i golvet, väggen, slet i håret, förstörde saker mm. Jag fångade upp barnet och höll om det.. Det fick panik av att vara nära mig, så min sambo fick hjälpa till och hålla i barnet när det låg i sängen/madrassen. Barnet lugnade sig efter en stund (trodde vi). Vi pratatde lugnt och kramades, men efter bara ca 5 min efter att vi släppt barnet, så fick jag mig en smäll i magen av barnet. Åter igen, Holding. Denna gång skrek barnet en massa saker som att; Sparka mig inte, bit mig inte, det gör ont, titta inte på mig, vill inte vara med dig, ska slå dig osv..
Helt plötsligt, så la sig ett lugn över barnet. Allt var som det skulle, och det såg nästan ut som att h*n "vaknade upp" och det kom ett leende på barnets läppar.. Allt var bra igen!
När man har suttit så där i nästan en timme, och får göra det 3-4 ggr/dag, så känns det som att man håller på att bli galen! Det måste finnas ett slut på detta någon gång. Vi har inte en lugn stund här hemma. Måltiderna är katastrofala, och ingen vill äta tillsammans med våran 4-åring.
Den känsla vi alla får av detta barn, är att h*n ska bestämma allt. Men det spelar liksom ingen roll om man vet från förra gången att det ville ha det på ett visst sätt, för nästa gång är det på ett annat sätt. Kan ibland jämföra med trotsåldern med mina biobarn.., men de var 2 år då, och lättare att hantera. Detta barn har antagligen en himla massa ångest med sig i bagaget..och det kan hända att allt detta kommer ur den nu.. Men hur orkar man?! Man har ju barnet i sitt hjärta, och det gör ju så ont när sånt här händer.
Ett annat exempel på utlösande av utbrott;
Vi ska kliva ur bilen vid mataffären. Barnet öppnar bildörren, jag tar min hand ovanför dörren för att fånga upp den (det stod en bil bredvid vår). Barnet får den där blicken av ilska/hat och skriker och slår mig. H*n skriker; "rör inte min dörr" samtidigt som händerna attackerar mig. I det läget lyfte jag bara upp barnet och satte in det i bilen igen. Jag stod kvar utanför bilen och lät resten av familjen gå in och handla. Kanske var det fel av mig att inte ta barnet och hålla det just då.., men jag orkade bara inte..
Man vågar ju knappt ta med sig barnet någonstans, då det numera får sina vredesutbrott/ångestattacker ofta. Är vi bland folk när dessa kommer, så skriker barnet på hjälp av andra.., vilket känns frustrerande kan jag lova. Ena stunden verkar inte barnet förstå någonting, verkar vara helt "nollad" och så helt plötsligt har den världens koll på allt. *förvirrande*
Det är nästan så man går och väntar på att barnet ska bli förbannat..och man grubblar på hur man ska få det att fungera här hemma hos oss.
Barnpsykologen svarar oss att vi måste ha tålamod..och att detta barn kanske kräver längre tid på sig att acceptera vissa saker samtidigt som det då antagligen har all denna ångest inom sig.
Självklart så är väl tålamod a och o.., men man är inte mer än människa, även i såna där lägen.
Jajja :?
Historien bakåt, är extrem..och vi vet inte allt detta barn varit med om. Vi är barnets 4:e familj..och bara det säger säkert massor.
Efter ca en månad började små utbrott komma. Vi hanterade dem bra. Men sen så har det bara blivit värre och värre.
Jag har skrivit om detta barn här förut..och fått tips om "Holding" vilket vi också använt oss av. Utbrotten skedde med någon dags mellanrum, och övrig tid var barnet mest apatisk och vägrade låta mig att ha kropsskontakt mm. Holdingen verkade ha effekt på detta barn.
Nu, de senaste 2 veckorna har det bara blivit värre, och utbrotten kommer flera ggr om dagen. Barnet skriker, sparkar, slår, säger saker som; "Jag bestämmer" "Du har fel, jag har rätt", och de meningarna kommer i situationer då den matvägrar, kastar tallriken i golvet, spottar på oss/maten/djuren, har sönder saker mm. Det senaste som hände var att h*n hoppade sönder sin säng, så hela botten låg på golvet. Detta har hänt förut (3 ggr), men den här gången lät vi allt ligga kvar på golvet med sängramen kvar, så att barnet fick lägga sig på sin säng, men i golvnivå. Fick frågan av barnet varför det var så med sängen, och vi svarade att det blir så om man har sönder sängen, och utbrottet var ett faktum. H*n skrek, slogs, lyfte sängen och dunkade den i golvet, slog huvudet i golvet, väggen, slet i håret, förstörde saker mm. Jag fångade upp barnet och höll om det.. Det fick panik av att vara nära mig, så min sambo fick hjälpa till och hålla i barnet när det låg i sängen/madrassen. Barnet lugnade sig efter en stund (trodde vi). Vi pratatde lugnt och kramades, men efter bara ca 5 min efter att vi släppt barnet, så fick jag mig en smäll i magen av barnet. Åter igen, Holding. Denna gång skrek barnet en massa saker som att; Sparka mig inte, bit mig inte, det gör ont, titta inte på mig, vill inte vara med dig, ska slå dig osv..
Helt plötsligt, så la sig ett lugn över barnet. Allt var som det skulle, och det såg nästan ut som att h*n "vaknade upp" och det kom ett leende på barnets läppar.. Allt var bra igen!
När man har suttit så där i nästan en timme, och får göra det 3-4 ggr/dag, så känns det som att man håller på att bli galen! Det måste finnas ett slut på detta någon gång. Vi har inte en lugn stund här hemma. Måltiderna är katastrofala, och ingen vill äta tillsammans med våran 4-åring.
Den känsla vi alla får av detta barn, är att h*n ska bestämma allt. Men det spelar liksom ingen roll om man vet från förra gången att det ville ha det på ett visst sätt, för nästa gång är det på ett annat sätt. Kan ibland jämföra med trotsåldern med mina biobarn.., men de var 2 år då, och lättare att hantera. Detta barn har antagligen en himla massa ångest med sig i bagaget..och det kan hända att allt detta kommer ur den nu.. Men hur orkar man?! Man har ju barnet i sitt hjärta, och det gör ju så ont när sånt här händer.
Ett annat exempel på utlösande av utbrott;
Vi ska kliva ur bilen vid mataffären. Barnet öppnar bildörren, jag tar min hand ovanför dörren för att fånga upp den (det stod en bil bredvid vår). Barnet får den där blicken av ilska/hat och skriker och slår mig. H*n skriker; "rör inte min dörr" samtidigt som händerna attackerar mig. I det läget lyfte jag bara upp barnet och satte in det i bilen igen. Jag stod kvar utanför bilen och lät resten av familjen gå in och handla. Kanske var det fel av mig att inte ta barnet och hålla det just då.., men jag orkade bara inte..
Man vågar ju knappt ta med sig barnet någonstans, då det numera får sina vredesutbrott/ångestattacker ofta. Är vi bland folk när dessa kommer, så skriker barnet på hjälp av andra.., vilket känns frustrerande kan jag lova. Ena stunden verkar inte barnet förstå någonting, verkar vara helt "nollad" och så helt plötsligt har den världens koll på allt. *förvirrande*
Det är nästan så man går och väntar på att barnet ska bli förbannat..och man grubblar på hur man ska få det att fungera här hemma hos oss.
Barnpsykologen svarar oss att vi måste ha tålamod..och att detta barn kanske kräver längre tid på sig att acceptera vissa saker samtidigt som det då antagligen har all denna ångest inom sig.
Självklart så är väl tålamod a och o.., men man är inte mer än människa, även i såna där lägen.
Jajja :?
för livet!!