Att misslyckas

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Ja, tyvärr verkar det som vi måste vara pådrivande, envisa, jobbiga och allt annat. Det är vi som känner lånebarnen bäst och vet vad som behövs. Soc träffar dem bara ett fåtal gånger om året och de tittar lika mycket på sin budget som på biosars önskemål. Vi har fått fixa det mesta själva med vår lånegosse. Vi har inte fått hjälp att komma till bup - det var bvc och deras psykolog som hjälpte till. Vi har aldrig fått hjälp med att diskutera med dagis - det har vi fått ta själva och försöka hitta en handlingsplan.

Det är olika med alla barn och uppdrag så det går nog inte att säga generellt hur man ska göra. Det gäller att känna sig själv när man får barn med speciella behov. Kan vi? Orkar vi? Vill vi?
Man måste vara ärlig mot sig själv om man ska kunna fortsätta.
Vi har valt att kämpa för vår långeunge. Vi slåss för hans bästa, vi slåss för lika umgänge för hans skull, vi slåss mot allt för att han ska kunna få växa upp till en något så när trygg och sund vuxen. Hade vi inte varit så envisa hade vi nog gett upp för längesen och tagit ett lättare uppdrag.

Vi fick ingen information av soc mer än att det inte låg missbruk bakom LVU:t. All info fick vi av förra famhemmet och det var inte riktigt sanningsenligt det heller...

Om ni redan känner att ni inte kommer att orka mår barnet bäst av att flytta NU. Vår gosse kom hit som tvååring och har inga minnen av förra famhemmet. Han har minnesbilder från bio-tiden (som han ännu reagerar starkt på) men "bara" nattningsminnesbilder från famhemmet (han som inte hade ngn anknytning till ngn lades bara i sin spjälsäng med ett godnatt, sen fick han ligga där och gråta sig till sömns eller stänga av sig).
Ge det nya famhemmet ALL info som ni har om barnet, soc, biosar och allt annat ni kan tänkas komma på. Då har de en chans att hjälpa och orka.Gör klart för soc att de måste hitta ett hem som klarar av ett barn med speciella behov - det är inte alla förunnat att kunna det. Och jag måste säga tack och lov för det! Det finns så många olika barn som behöver famhem att alla famhem måste kunna möta upp barnen på något sätt. Ni har säkert kunskaper i er familj som kan göra nytta för ett annat barn utan enorma speciella behov.

I livets alla lägen där det är svårt att göra ett val rekommenderar jag en plus/minus-lista. Jag vill nu uppmana även er att göra en.
På plussidan lägger ni ALLt ni kan tänkas komma på som är positivt med ert uppdrag, tex att få hjälpa ett litet barn, att få känna er behövda, att få utmaningar i vardagen, skratt, lek, glädje, kärlek, gos etc (det ska vara ERA positiva tankar - inte mina!!)
På minussidan skriver ni allt negativt, tex bråka med soc ofta, slåss för rättigheter, kämpigt, slitigt, hårt, sorg, tårar, slag etc

vinner er plussida är det nog så att ni innerst inne är beredda på att följa detta barn och göra det bästa.
vinner minussidan är det nog bäst att lämna vidare.

Lycka till i ert beslut - oavsett vilket beslut ni tar gör ni det ju för barnets bästa!
 
En av våra placeringar var drygt tre år när h*n kom, minns knappt nåt av barnhemmet innan, men däremot negativa saker från biofamiljen som tvååring... det säger en del.
man är ju själv inne i olika peroder med "ork". Ofta så är det inte barnet i sig som tar kraft, utan de ständiga konflikterna med alla andra som kommer på köpet (biofamilj, biosläktingar/vänner/såna-som-lägger-sig-i, soss, skola, dagis, bup, osv osv.)
 
Håller med...bland det jobbigaste är det som följer med barnet.
Ibland önskar vi så oerhört att vi slapp biosarna..för de är sååå krävande. Även de där människorna som tycker och tänker, och ska ge oss råd och tips, har man ju ganska så ofta lust att sätta munkavel på.
Ibland känner man ju att man "ger upp".., men efter en nedgång, så kommer det ju en ljusning..och man får energi..och orkar ett tag till.
 
Om vi, som är vuxna och känner trygghet i våra liv, känner oss osäkra o frustrerade. Hur ska då inte ungarna känna det?
De läser våra känslor som en öppen bok, trots att vi vuxna försöker hålla frustrationen, ilskan o ledsenheten ifrån resten av familjen.
Ungarna känner våra känslor bättre än vi själva ibland. Dom använder våra svaga punkter för att såra, och de vet precis vilka knappar dom ska trycka på.
Balansgången är svår, hur mycket hade man tålt av biobarn? Gör man skillnad? Man kan ju aldrig jämföra, då ingen situation är som den andra.
Och när andra personer(soss mfl.) kommer in o har åsikter om saker som ofta har annan betydelse än vad som syns/hörs utåt, då tvivlar man ofta på sitt uppdrag. Det är här man blir "obekväm".
 
Just detta med känslor får vi mycket skäll av vårt nuvarande kommun. Vi måste lära oss att hantera våra känslor så det inte märks hur illa vi tycker om att skicka gossen till ett umgänge han verkligen inte vill till. Jag brukar säga att mina ögon och min mun kan jag kontrollera men inte mina känslor. Gossen har vuxit upp här (i stort sett) och känner mig bättre än någon annan. Han känner mina känslor likaväl som jag känner hans. Jag vet att jag bejakar hans känslor av att inte vilja åka iväg genom mina egna känslor. Men är det inte av oss han ska få stöd? Av oss han ska få trygghet? Om jag förnekar hans känslor hur bra famhem är jag då?
Är det lättare när man valt/insett att man måste ge upp uppdraget? Att få lov att visa sina känslor?

Jo, nog är man obekväm när man inte kan ändra sina känslor. Fast jag har blivit väääldigt bra på att spela teater :roll:
 
Att ens tro att vi kan dölja våra känslor för de små och sen kräva att vi ska lyckas med det, visar en brist på förståelse vad det gäller barnuppfostran. Dessa barns radar är bland de bästa som finns. De har redan upplevt tillräckligt av svek och osanningar under deras liv. Men, det är klart att vi måste göra vårt bästa för att underlätta för barnen, när det är dags för besök/övernattning hos bioföräldrar. Det är ju bara så himla svårt :( ! Kämpa på allihop, vi är ändå dom som vet mest när det gäller våra fosterbarns känsloliv!!!
 
Det blir bättre med tiden, det där med umgänget.
Nu vet jag att ingen slår ungen längre, h*n slår tillbaks. Har ifrågasatt umgänge där våld är ingrediens, men har inte fått respons. Vi har även en annan "kultur" att ta hänsyn till. Alla kulturer anser inte att slag o hårdragande är brottsligt mot barn.
Ungen säger inget till soss givetvis. Nu väljer h*n själv om h*n vill åka över dagen, och då känns det bättre för oss. H*n kommer hem o berättar, men då det inte finns nåt att ta på, inga märken syns så vi kan anmäla, så får vi prata igenom o försöka gå vidare. Vad detta innebär för ungen i vuxen ålder kan man bara spekulera i.
Vi har flera gånger under åren funderat på om vi orkar med detta, man har tagit dag för dag, man kan ju inte svika.
 
Och så gick det sen...

Tänkte att jag (som började den här tråden) ska berätta vad som hänt sedan sist.

Vi fick en placering från en annan kommun och en enormt bra start. Allt fungerar så bra att vi knappt tror att det är sant. Handläggarna i den nya kommunen är helt underbara, hör av sig för att höra hur det går (till skillnad från den här kommunen som bara lämpade av barnet här utan att höra av sig på flera veckor och utan någon information om barnet), barnet stortrivs, bioföräldrarna har uttryckt flera gånger hur nöjda de är. Handläggarna uttrycker också hur nöjda de är och vi är enormt nöjda med dem!

Visst kommer det problem så småningom, det är vi medvetna om, men vi har fått en bra grund med en superbra start. Det har snart gått två månader sedan barnet kom hit.

Det är en enorm skillnad mellan kommunerna, helt klart. Här skulle vi få allt stöd vi kunde behöva men har hittills inte behövt något eftersom allt flyter på. Den förra kommunen kunde inte bistå med något stöd alls. Bara kommentarer från barnets handläggare som: "Du kan väl inte fråga mig om den åldersgruppen, jag har ingen erfarenhet av tonåringar".

Det var ingen bra början som familjehem men nu uppvägs allt med att alla förväntningar vi hade på att vara just familjehem, har uppfyllts. Och det är helt underbart!
 
Vems intressen går först?

"Kapar" den här tråden då det är rätt ämne.
Det finns ju som bekant flera inblandade att ta hänsyn till;
barnet självt, biosar, jag o frugan, våra biosbarn och soc.

Vår första heltidsplacering (ganska lång tid som helgfamilj till flera olika) började utan problem. Vi visste att det fanns diagnos bakom, men det var lite oklart i vilken grad. Efterhand som det märks att det går framåt finns det två moln på himlen, ganska snart efter "smekmånaden".

Den lilla kontakt som varit med biosar (i vårt hem) skickar framstegen bakåt igen på skalan. Framstegen beror inte på att vi är särskilt bra, bara att det är en "normal" miljö.
Våra egna biosar börjar "tappa tålamodet" med det som är så annorlunda. Eftersom vi kan känna liknande så antar vi att det "går dom på nerverna". I slutändan måste våra egna gå i förstahand, men var går gränsen?

Vad göra?
1 Kräva av ett bakbundet soc att upplägget ska vara på våra villkor, punkt, och vara beredd på konsekvensen av ett sånt ställningstagande.
2 Jamsa med och hoppas att "det löser sig".
3 Inse att det inte var som förväntades.

Någon?
 
Vill ha lite klarhet bara, börjar biobarnen tappa tålamodet i allt gällande barnet? eller är det det är eller varit besök med biosar?

Hur länge har barnet varit hos er?
 
Om jag förstått rätt så är det era biologiska barn som sliter ont och tycker att livet blivit "upp och ner".
Vad skulle socialtjänsten kunna göra annorlunda för att underlätta för er familj? Umgänget kanske behöver vara någon annanstans... Hur ser det ut med avlastning - "eget" umgänge upplever vi som jätteviktigt! Att på heltid ta emot en annan människa i sitt hem är jobbigt - speciellt för barnen, dessutom så tar det ju några månader innan stabiliteten börjar infinna sig - och den stabiliteten behöver ju inte vara så stabil :smirk:

Vår yngsta dotter är uppvuxen med famljehemslivet - och hon är så självklar i samspelet med våra placerade, som ju kommer och går, vissa finns kvar även efter flytt medan andra hör man aldrig ifrån igen. Vår äldre dotter har haft det mer "slitigt" med att komma in i nya placeringar - men det har ändå aldrig varit så att hon inte velat att vi ska ta emot ngn ny plac.

Funderar på vad du tänker med egna villkor - har du några förslag på förändring som ev kan göra att det blir lite bättre "flyt" - så lyft dom med soc, absolut!
Jamsa med och hoppas att det löser sig - nja, jag vet inte - jag skulle nog inte göra det. För mkt står på spel när ens bio-barn inte har det bra.
Att vara familjehem på heltid är det bästa jobb som finns - men det är också oerhört tungt i perioder. Det vägs dock upp av framstegen som sakta kommer smygande!
Jag hade inte så mkt konkret att komma med men jag önskar dig/er lycka till och hoppas att ni får stöd och hjälp oavsett hur era beslut blir!
Ha de bra!
 
Cyberpappan sa:
Sorry att man skriver ett inlägg och sen inte kommenterar svaren.
Har haft lite mycket, men ska återkomma snart. //C-Dad
Hej igen.
För att förtydliga vad jag menade;
Den placering vi fick hade dels en lite oklar bakgrund som man inte gjorde så mycket för att informera oss om. Kunde vi ha krävt mer fakta? Det kunde vi naturligtvis, men nu funkar man ju en gång så att man vill var smidig också.
Placeringen själv hade inte heller den dignos man sa till oss, utan var belastad med lite mer.
Nu är det inga egentliga problem på det rent praktiska planet, där fungerar allt. Det som blir annorlunda mot hur vi tänkte oss är den mentala biten. Det krävs en del arbete kring problematiken och möten med div. proffessionella. Det är inget fel i det, allt ska ju tas om hand på sitt vis.

Vad jag menade var att det tar mer tid och engagemang än vi var inställda på i förhållande till våra biobarn. Tanken var ju ett "rättvist" fördelande på omtanke och tid, men nu blir det nästan så att placeringen tar upp det mesta av tiden. Det känns inte riktigt rätt mot biobarnen som är mellan 4 och 7 år. Dom ska ju inte behöva betala för att andra gjort fel val i livet, det är ju inte deras fel.
Det är inte placeringens fel heller, och det är därför det känns kluvet hur man ska agera. Vi var överens från början (jag o hustrun) att det aldrig fick "drabba" våra barn.
Det gör det ju, dels tidsmässigt men också på det mentala planet.
Vi har valt att delge berörda parter våra funderingar, så får vi se vilket håll utvecklingen väljer att ta.
 
Jo,Cyberpappan...

...jag tycker du funderar så klokt och vettigt!Och att det är bra att du/ni delger berörda parter dina funderingar......

Själv är vi inne i andra svängen nu...När jag levde ensam med min numera vuxna dotter så "drog jag hem" flera barn som hade det svårt bara sådär från jobbet på förskola....var "barnvakt" i tid och otid och ett av barnen bodde hos oss i flera år,inte placerad,men med soc goda minne...sen ramlade det ibland in kompisar till mig som var i kris....och när jag så småningom träffade min man så fortsatte det livet.Min man hade en trasslig skilsmässa och umgängeskonflikter runt sina två barn under många år......
Nu är vår första kull vuxna och vi ser att dom också "tar hand om andra" precis som vi gjort...och gör!När vi pratar med dom om allt vi tyckte dom missade just för att vi vuxna valde att alltid finnas till för alla som behövde det så har det ändå visat sig att det gett mer än det tagit!Det finns saker som är otroligt positiva i långa loppet ser det ut som.....även om man under tiden känner att man gör något fel mot sina egna barn.Kanske är det viktigt att man resonerar som ni och söker stöd......?

I vilket fall så är vi nu inne på andra svängen.....med 3 placerade lätt utvecklingsstörda barn och ett eget barn i samma ålder.....nu är vårt eget barn 10 år och vi tycker oss se att mönstret upprepar sig......Det här stärker vårt eget barn!Nu har vi ju en bit kvar innan vi kan ropa hej,men det känns rätt den här gången med.....

Våra egna barn har en otrolig empati för andra människor som vi vill tro dom har fått gratis genom vårt sätt att leva....
 
Re: Jo,Cyberpappan...

EJE sa:
Nu är vår första kull vuxna och vi ser att dom också "tar hand om andra" precis som vi gjort...och gör!När vi pratar med dom om allt vi tyckte dom missade just för att vi vuxna valde att alltid finnas till för alla som behövde det så har det ändå visat sig att det gett mer än det tagit!Det finns saker som är otroligt positiva i långa loppet ser det ut som.....även om man under tiden känner att man gör något fel mot sina egna barn.
Våra egna barn har en otrolig empati för andra människor som vi vill tro dom har fått gratis genom vårt sätt att leva....
Dessa tankar känner jag igen från flera andra, bl.a. från olika tv-dokumentärer. Det kan vi ju se redan nu (vi är kontaktfamilj sen nåt år före placeringen) att barnen får en annan förståelse för de olikheter vi kan ha i bagaget. Det har alltid funnits djur också som ska tas om hand året runt oavsett helger och högtider. Det blir ju att växa in i ett sorts omsorgstänkande det också. Och barnen är förstående och duktiga. Jag vill bara inte göra felbedömningen hur duktiga de ska behöva vara. Men det här är ju ett av många sätt att väga för och emot.
Det troliga är att vi fortsätter så länge det inte finns risk för fysiska konflikter mellan barnen, något vi alltså inte vet än.
Tilläggas ska också att vi känner inget agg mot placeringen. Det är en väldigt rar liten person i grunden som bara fått fel instruktionsbok i livet.

God Jul & Gott Nytt på er alla.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp