Ensamkommande flyktingbarn. Måste ventilera min frustration.

[andreas]

Efter att ha läst igenom vad andra skrivit (och absolut inte känner igen mig) måste jag också göra ett inlägg.

Tidig sommar 2007 läste vi en annons i lokalblaskan om att vår kommun sökte familjehem till ensamkommande flyktingbarn.
Vi har två egna (nu 12 och 15) som blev eld och lågor. Vi allihopa i familjen ville verkligen ställa upp.

Vi gick på kommunens infomöte där vi insåg att vi var den enda familj som dykt upp! Förvisso är vi bara 25000 pers här, men man baxnar ju.
Hur som helst bestämmer vi oss och anmäler intresse på riktigt.
En vecka senare får vi besök av två personer från kommunen som gör en bedömning av oss. Dagen efter är vi godkända.
Och då menar jag färdigbedömda och helt godkända...Vilken tur att vi inte är psykotiska yxmördare.

Den långa väntan man kan läsa om i många av inläggen här var i vårt fall lite styvt två månader. Vi fick hem en kille från Somalia som då varit i sverige i två veckor.

Den utbildning jag läst att många genomgått har lyst med sin frånvaro, utan här är det var man för sig. Som man längtar efter att få prata med andra i samma sits!

Första mur att riva var skolan. Eftersom killen vid tillfället var 14 är han ju liksom alla andra barn i den åldern i sverige berättigade
att gå i skolan. Något han också sa att han själv längtade efter att få göra.
Rektorn ringde hem, pratade med min fru och sa; "Du inser väl att han blir den enda invandraren i skolan?". Som sagt. 25000 personer.
Behöver kanske inte fördjupa mig i att vi i familjen är inflyttade från andra mer välbefolkade och mindre inavlade kommuner.

Sen började en kamp utan dess like... Mer om det någon annan gång.
Har en enkel fråga.
Finns det någon här som känner igen sig, eller kanske rentav har positiva (eller ens några alls) erfarenheter av ensamkommande flyktingbarn?

Behöver ventilera!
/Andreas

 

[Mina Goa Barn]

Hej Andreas!
Lite spontant så där efter att jag har läst ditt inlägg så undrar jag vad som är det egentliga problemet? Eller är det mest så att du har behov av dialog? För det förstår jag! Man känner sig ofta lite ensam i det här. Nu har jag haft turen att ha fått en god brevvän som jag kan ha jättebra dialog med, (vi bor inte på samma ort nämligen).

Men om du menar hur rektorns attityd var så, var det egentligen så förvånande?
Jag menar inte att försvara rektorn, utan bara konstaterar lite hur vårt samhälle idag ser ut.

Problemet är ju i stor utsträckning (nu ger jag mig in på politiska banor känner jag), att det tas emot flyktingar/flyktingbarn. Men det har inte tänkts hela vägen med allt vad det innebär. Det är ju där vårt samhälle falerar och svenska folket faktiskt blir förbannade på!

Nu låter det ju som att du bor i en kommun där ovana finns att ta emot flyktingar, nästan en ovilja att ta emot dem. Det kan också vara så! Eller annars vet er kommun att dem har inte alla resurser tillhanda som behövs.

Nu vill ju vår sittande regering tvinga svenska kommuner att ta emot flyktingar, det har ju hittills bestämts på kommunsnivå sas. (Om jag har fått rätt info). Jag är absolut själv inte politiker, inte särskilt insatt heller, jag är bara en av alla svenska folkets människor som ser att Sveriga dras djupare in i problem som många av våra folkvalda väljer att blunda för. Det är en mycket farlig väg vi är på väg till mötes.

Jag hyser dem starkaste känslor och moral för att sörja för dem svaga i samhället (våra barn, speciellt dem med extra behov). Där är politikerna och drar och sliter, töjjer och böjjer för att kunna spara in en peng här och en peng där.

I nästa veva höjer dem gladeligen sina arvoden. Deras förhöjda arvoden gör nog varken till eller ifrån för statskassan, men jag reagerar på att politikerna idag saknar moral!

Det här blev ett långt utlägg, ni är fantastiska som orkar ta emot ensamkommande flyktingbarn. Speciellt när ni lever och bor i samhälle som inte är vana och inte har tillräckligt med kunskaper. Stå på er, man blir stark av motvindar ska du veta! :roll:

 

[Gittan]

Instämmer!

Håller fullständigt med förra inlägget. Självfallet ska vi ta ansvar och hjälpa och stötta de som behöver. Men det behövs långsiktighet och förankring i verkligheten.Sen gäller det nog att beslutsfattare inte är för godtrogna.

Andreas, blev nyfiken på vad det är du inte känner igen dig i när det gäller våra diskussioner här i forumet. Ibland går det kanske på lågvarv och man önskar mera diskussion.Ser fram emot att höra dina åsikter.

Gittan

 

[andreas]

Tack till er båda som replikerat.

1+2 har helt rätt. Jag behölver dialog. Givetvis pratar jag med min fru och hade jag inte haft henne...
Kollegor som råkar kasta in en fråga då och då finns ju också, men det ger liksom inte så mycket tillbaka.

Ja, vi bor i en kommun med mycket få invandrare. Jag trodde först att det största motståndet skulle komma från klasskompisar, men oj vad fel jag haft. Glädjande nog. De har snarare "tvingat" med honom i olika aktiviteter och försökt prata med honom på raster mm.
Att rektorn har en medmänniskosyn från 1864 är väl en sak, men att medvetet planera hans dagar som hon gjorde i början är ren och skär utfrysning. Det har gjort och gör mig fortfarande rysligt förbannad och den där rektorn har fått äta upp många grodor.

Olyckligtvis är det så att vår Somaliska kille inte har något större intresse att inlemma sig i det svenska samhället. Det har gått ett år nu och vi behöver fortfarande tolk när vi träffas tillsammans med vår fam sekr. Efter samrådan med fam sekr har det beslutats att han ska flytta. Orsakerna är många men det största problemet är att han egentligen aldrig velat bo i en svensk familj. Jag har nog aldrig känt mig såhär liten.
Vi kommer att göra ett nytt försök med en lite yngre kille senare i höst.

För att svara på Gittans fråga.
Som jag förstått det så genomgår man en utredning innan man kan bli fam hem. Givetvis genomgick vi en sån, men handläggningstiden på ett dygn är ju onekligen snabbare än månader som jag läste nånstans. Vi får känslan av "o va bra, någon som visar intresse. Ta dem innan de ångrar sig".

Dessutom läser jag med avund att andra familjer fått gå på utbildning. Jag är helt tillfreds med hur jag är som förälder (det kan ingen lära mig), men om det finns utbildningar som riktar sig till vad som förväntas av en och likaså vad jag kan förvänta mig av kommunen så vill jag gå den.
Hade så sent som förra veckan en diskussion med min fru om det. Vi sitter i vårt hus och har ingen susning om vem som förväntas göra vad i vilket läge.

Jag har förstått långt senare att alla mina duster med rektorn inte riktigt varit mitt bord. Eftersom vår kille har en god man är det dennes ansvar. Men som en människa som bryr sig tar jag saken i egna händer när ingen annan finns till hands.

Jag håller med om att man blir starkare. Jag är stålis idag jämfört med för ett år sedan, och det har ju mina biobarn också nytta av. Det är bara det att just nu känns priset otroligt högt.

Nu blev det mycket, men jag skulle kunna skriva en bok tror jag...
/Andreas

 

[andreas]

Vill förtydliga mig kring vad jag inte känner igen mig i.

Nånting jag saknar är rutiner. Någonstans i detta land måste en annan familj ha tagit hand om ett ensamkommande flyktingbarn. Att vi är först ut i vår kommuns historia är ju ett steg i rätt riktning, men gudars vad trött jag är på att höra frasen. "Vi har aldrig gjort det här förut". Nej. Inte vi heller. Men vi försöker. Improviserar osv.

När jag läser andra inlägg här ser jag att det visst finns rutiner. Även om de kanske inte alltid är som de borde så finns de åtminstone. Om de är knasiga så kan man påverka så att de ändras. Men i vårt fall finns inga.

Det var 1+2 osv som nämnde att kommunerna är ålagda av högre ort att ta emot dessa barn. Och det är just det de gör och sen inte mycket mer. Litegrann som att resonera såhär: Svenska barn har svenska föräldrar som bor kvar i landet. I de fallen behöver vi se till att alla har det så bra de kan... Säkert bullshit i många fall, men nu har ju inte vår kille sin mamma här. Då kan vi skita i vilket...eller?

Usch!! Jag är mest arg nu. Skriver igen när jag samlat mig.
/Andreas

 

[echo]

min första tanke: har er kommun överhuvudtaget barn placerade i familjehem?
Jag bor själv i en liten kommun där rutinerna varit kort sagt usla pga att erfarenheten av att placera barn är dålig och hur blir det då om man väljer att ta emot ensamkommande flyktingbarn och ska placera dom i familjehem? Svaret säger sig själv, det blir som för er eftersom det på ett sätt är samma sak.

Jag anar din frustration, ska man klara ett svårt uppdrag krävs uppbackning från soc, bara att bli utredd ordentligt är ett sätt att få bli bekräftad i sin roll och sen att få kvalificerad handledning för ett sånt uppdrag är en nödvändighet.

Ska nu barnet flytta så hoppas jag ändå att ni får med er något, om inte annat erfarenheten av hur det INTE ska gå till. Då kan ni ställa helt andra krav om ni skulle ta på er ett nytt uppdrag.

 

[andreas]

Tack för ditt svar echo.
Jag kan bara anta att det finns andra barn i familjehem i kommunen. Det görs hela tiden jämförelser mellan oss och andra familjer (av fam. sekr.), men vi har aldrig träffat några andra.

På de två dygn som gått sedan jag hittade det här forumet har jag fått mer feedback och vettig respons än på det sammanlagda året av kommunen. Känns fantastiskt! Tack så hemskt mycket!

Ja, vi kommer att ta på oss ett nytt uppdrag senare i höst. Precis som du säger kommer vi inte att springa i samma fällor en gång till, det finns en handlingsplan från vår sida. :evil:

/Andreas

 

[echo]

Vad roligt att ni ändå vågar fortsätta, det är så många som blir brända efter att första uppdraget avslutats på ett konstigt sätt!
Och stå på er, man måste ju ha verktyg för att klara jobbet

C

 

[jouris]

Jag upplever nog lite samma sak som du gör, även om vi inte bor i jätteliten kommun (96000) så verkar det ibland som om handläggarna kommer ifrån en annan planet.

Och precis som du säger så har vi inte fått någon utbildning eller dyligt. Mitt senaste samtal med en handläggare var ca 2 veckor efter att jourplaceringen hade anlänt och jag påpekade att jag inte fått någon information om placeringen.
Och då sa handläggaren: Du behöver ju inte veta så mycket om placeringen, du är ju BARA jourhem!!! Du ska bara se till att dom har tak över huvudet och kommer iväg till skolan :x

Behöver jag säga att jag höll på att ramla omkull!!

I vår kommun vet dom flesta handläggarna inte ens vad ett jourhem är för något eller vad vår uppgift är. Ibland ställer dom helt orimliga krav och ibland ska man tydligen bara förvara tonåringen :roll:

Ja det är inte konstigt att det kan bli fel för alla dessa barn, när inte ens kommunen vet vad dom sysslar med.

 

[andreas]

Jag upplever nog lite samma sak som du gör, även om vi inte bor i jätteliten kommun (96000) så verkar det ibland som om handläggarna kommer ifrån en annan planet.

Och precis som du säger så har vi inte fått någon utbildning eller dyligt. Mitt senaste samtal med en handläggare var ca 2 veckor efter att jourplaceringen hade anlänt och jag påpekade att jag inte fått någon information om placeringen.
Och då sa handläggaren: Du behöver ju inte veta så mycket om placeringen, du är ju BARA jourhem!!! Du ska bara se till att dom har tak över huvudet och kommer iväg till skolan :x

Behöver jag säga att jag höll på att ramla omkull!!

I vår kommun vet dom flesta handläggarna inte ens vad ett jourhem är för något eller vad vår uppgift är. Ibland ställer dom helt orimliga krav och ibland ska man tydligen bara förvara tonåringen :roll:

Ja det är inte konstigt att det kan bli fel för alla dessa barn, när inte ens kommunen vet vad dom sysslar med.

Håller med fullständigt. Enda anledningen till att vår kille mår så pass bra som han gör är att han dels inte förstår allt som sägs, och dels att vi valt att inte tynga honom med all den skit som uppstått. Det sistnämnda riktar jag speciellt till skolan.

 

[Mina Goa Barn]

Skulle vilja påstå att vare sig kommunen är liten eller ej så verkar dem flesta soc.handläggarna leva i en sluten värld, avskärmad från verkligheten.
Jag anser ju att soc. ska vara rädda om oss familjehem, men jag ser verkligen inte att dem är det!
Självklart ska dem arbeta för barnets bästa, det trodde jag verkligen var en självklarhet. Men för att barnet ska få det bra så krävs också ett gott samarbete mellan soc. och familjehem. Hittills är våra erfarenheter att dem jobbar mot och inte med oss!

Jag upplever nog lite samma sak som du gör, även om vi inte bor i jätteliten kommun (96000) så verkar det ibland som om handläggarna kommer ifrån en annan planet.

Och precis som du säger så har vi inte fått någon utbildning eller dyligt. Mitt senaste samtal med en handläggare var ca 2 veckor efter att jourplaceringen hade anlänt och jag påpekade att jag inte fått någon information om placeringen.
Och då sa handläggaren: Du behöver ju inte veta så mycket om placeringen, du är ju BARA jourhem!!! Du ska bara se till att dom har tak över huvudet och kommer iväg till skolan :x

Behöver jag säga att jag höll på att ramla omkull!!

I vår kommun vet dom flesta handläggarna inte ens vad ett jourhem är för något eller vad vår uppgift är. Ibland ställer dom helt orimliga krav och ibland ska man tydligen bara förvara tonåringen :roll:

Ja det är inte konstigt att det kan bli fel för alla dessa barn, när inte ens kommunen vet vad dom sysslar med.

 

[echo]

Hur många soc-handläggare vet hur det är att vara familjehem i praktiken? jag brukar tänka på det när man möter handläggare som inte vill ta in vad man säger, och dom lever ju i sin verklighet både privat och på jobbet så det är ju inte konstigt. Vad som är konstigt är ju att en del inte ens verkar vilja ta in den erfarenhet vi familjehem har.

Vi mötte 2 personer på BUP här för ett tag sen. vi var där för att ett av barnen har så mycket aggressioner i sig och vi ville höra om vad dom tänkte. när vi pratat så säger dom: "Ni jobbar helt rätt med barnet och det är ju ni som är proffsen i detta, det är ju ni som vet hur man tar hand om andras barn." En sån inställning skulle man vilja möta liiiite oftare från ens uppdragsgivare...

 

[Mina Goa Barn]

Precis, suck. Ibland kan man fråga sig själv varför man ställer upp på det här? I ett annat forum har jag fått mycket glåpord pga att jag vill ha betalt för att vara familjehem. Att jag inte vill göra jobbet idéellt. Jag försökte svar i nyancerad ton, men suck så tungt det ibland kan vara!

 

[andreas]

Hur många soc-handläggare vet hur det är att vara familjehem i praktiken? jag brukar tänka på det när man möter handläggare som inte vill ta in vad man säger, och dom lever ju i sin verklighet både privat och på jobbet så det är ju inte konstigt. Vad som är konstigt är ju att en del inte ens verkar vilja ta in den erfarenhet vi familjehem har.

Vi mötte 2 personer på BUP här för ett tag sen. vi var där för att ett av barnen har så mycket aggressioner i sig och vi ville höra om vad dom tänkte. när vi pratat så säger dom: "Ni jobbar helt rätt med barnet och det är ju ni som är proffsen i detta, det är ju ni som vet hur man tar hand om andras barn." En sån inställning skulle man vilja möta liiiite oftare från ens uppdragsgivare...

Antar att soc & co ser det som sitt jobb och inget annat. De skulle kanske lika gärna stå på Arla och se mjölkpaket efter mjölkpaket passera utan att tänka mer på det.
Både du och jag vet ju att vi gör en viktig humanitär insats. Kul att ni fick medhårs när ni var på BUP.

 

[andreas]

Precis, suck. Ibland kan man fråga sig själv varför man ställer upp på det här? I ett annat forum har jag fått mycket glåpord pga att jag vill ha betalt för att vara familjehem. Att jag inte vill göra jobbet idéellt. Jag försökte svar i nyancerad ton, men suck så tungt det ibland kan vara!

Det här går inte att jämställa med ideella åtaganden. Ska Röda korstes anställda arbeta gratis när de besöker tredje världen?

 

[Mina Goa Barn]

Jamen eller hur?
Glåporden kom ändå från en annan förälder med barn med särskilda behov. Precis som om jag inte själv vet vilket hästarbete man lägger ner på barn med funk.hinder.
Jag ska inte gröta med i den versen, men nog blev jag irriterad över glåporden. Det kan jag säga och jag skrev som så att jag är väl medveten om att det är mycket enklare för folk att slänga ur sig saker på forum, men som dem har svårt att stå för sen i verkligheten. Jag skrev också att skulle jag träffa den personen och stå mitt framför henne så skulle jag rakt upp och ner säga tydligt vad jag tyckte och tänkte så får vi se sen vem som skulle skämmas!

Nåväl, jag ska lägga det bakom mig, jag har varit på stridshumör i några dagar känner jag. Jag ska bearbeta bort det nu och fokusera på mitt nu!
Ha en god och trevlig helg allesammans!

Precis, suck. Ibland kan man fråga sig själv varför man ställer upp på det här? I ett annat forum har jag fått mycket glåpord pga att jag vill ha betalt för att vara familjehem. Att jag inte vill göra jobbet idéellt. Jag försökte svar i nyancerad ton, men suck så tungt det ibland kan vara!

Det här går inte att jämställa med ideella åtaganden. Ska Röda korstes anställda arbeta gratis när de besöker tredje världen?

 

[Gittan]

Instämmer!

Intressant att läsa era tankar och åsikter.

Ett antal gånger har jag suttit i möten med soc. och undrat...lyssnar ni...förstår ni...ser ni överhuvudtaget någonting.
Men jag har också mött personer som lyssnat,förstått och sett. Men inte lika ofta.

Jag vet väldigt lite om socionomutbildningen.Men det skulle väl vara lämpligt att det ingick praktik i kontaktfam. familjehem och jourfamiljer.Det kanske det redan gör men jag tvivlar på det.

Jag tror också att vi som yrkeskår behöver uppvärderas.Hur ser samhället på oss(myndigheter,medborgare osv.) Är vi en tillgång eller några konstiga figurer som tar hand om andras besvärliga ungar, när var och en borde sköta sitt.
Är vi en kompetent grupp att räkna med i samhället och som en följd av det ska värderas rättvist både socialt och ekonomiskt?

Ibland tror jag det men inte vid t.ex. arvodes- och ersättningsdiskussioner.

Hur tänker ni?

Gittan

 

[echo]

Gittan: jag tänker nog ungefär likadant som du. Vi är en enormt viktig yrkeskår och utan oss familjehem skulle kommunerna gå i konkurs för då skulle alla barn placeras på institution. Dessutom skulle det vara en enorm förlust för ffa de små barnen som behöver en vanlig familj. Tyvärr ligger det nog kvar saker från så långt tillbaka som när man auktionerade ut barn till lägstbjudande, vi ska stå där med mössan i hand och tacka och ta emot.
Tyvärr tror jag inte att socionomutbildningen behandlar detta så grundligt men det får nån svara på som vet...

1+2: Gå aldrig ens i diskussion om detta med betalning! Det är mitt tips. Den som tror att vi tar emot barn bara för pengar kan pröva och se hur länge man står ut "bara för pengarna"

 

[andreas]

Re: Instämmer!

Intressant att läsa era tankar och åsikter.

Ett antal gånger har jag suttit i möten med soc. och undrat...lyssnar ni...förstår ni...ser ni överhuvudtaget någonting.
Men jag har också mött personer som lyssnat,förstått och sett. Men inte lika ofta.

Jag vet väldigt lite om socionomutbildningen.Men det skulle väl vara lämpligt att det ingick praktik i kontaktfam. familjehem och jourfamiljer.Det kanske det redan gör men jag tvivlar på det.

Jag tror också att vi som yrkeskår behöver uppvärderas.Hur ser samhället på oss(myndigheter,medborgare osv.) Är vi en tillgång eller några konstiga figurer som tar hand om andras besvärliga ungar, när var och en borde sköta sitt.
Är vi en kompetent grupp att räkna med i samhället och som en följd av det ska värderas rättvist både socialt och ekonomiskt?

Ibland tror jag det men inte vid t.ex. arvodes- och ersättningsdiskussioner.

Hur tänker ni?

Gittan

Kul att du tar upp det där med praktik. Vid ett tillfälle hade vår fam. sekr. med sig en praktikant på ett möte hemma hos oss. Det var helt oannonserat att denna skulle följa med, men eftersom vi är funtade som vi är var det såklart ok.
Personen i fråga sa hej och hej då. Däremellan dödstyst. Vet inte riktigt vad som förväntas av en praktikant på socionomutbildning. Själv är jag utbildad underskötare och praktikerna var ju mitt tillfälle att visa vad jag kunde. Detta speglades också i betygen osv...

Vad gäller hur omgivningen ser oss tror jag att det varierar över hela skalan. Mina kollegor tycker att vi gör en jätteinsats och kommentaren "jag skulle också vilja, men..." förekommer ofta.
Min far däremot som närmast är att betrakta som rasist...ja det behöver vi inte gå in på.
Oavsett vad folk tycker så vet jag att den insats vi gör behövs, och det behövs fler som alla oss här.

Läste på någon sajt någonstans att kommunen får en miljon per barn och år för att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Av de pengarna har vi inte sett ett spår. Skulle ha varit välkommet när skolan pekar på sina sinande resurser mm.

Det absolut värsta jag vet är när man sitter på möte med ex soc. och spiller ut ganska intima tankar och känslor och möts av tomma blickar. Som du säger. Hör du vad jag säger, fattar du?

 

[Trixen]

Håller med er här ovan....om nu soss vill ha alla att arbeta ideellt så kan ju soss börja......
Jag ser det som ett otroligt viktigt YRKE, jag vill bli betraktad som en person som gör ett otroligt viktigt JOBB. Att ha något annat jobb just nu med både familjehemsplacerade och jour skulle helt enkel inte fungera, att få dessa struliga tonåringar att funka kräver att man ständigt är tillgänglig.......både tidiga mornar (för att få upp dom små änglarna) och på nätterna (för att få hem dom)
Nej vi ska stå på oss, vi ÄR en yrkesgrupp som öppnat våra hem och jobbar 24 timmar om dygnet.