Den 18 januari fick jag ett samtal från en tidigare placerad, en av våra första som kom 94. Han bodde hos oss i över 11 år tillsammans med sin äldre bror. Vi hade tuffa år tillsammans men dock mycket glädje. Detta var en kille som ständigt hoppades på att få återvända till sin biologiska mamma. Så kom det en ny socialsek. som hade andra tanka och funderinga än den tidigare som hade funnits med sedan i början. Det tog 14 dagar sedan var han avskriven från oss, efter drygt 11 år. Det gick snabbt utför och som 18 åring var han missbrukare av både alkohol och andra droger. Vi stod ständigt i kontakt med varandra och det var alltid -Mossan, du jag älskar dej. Då vi avlutade samtalen. Den 18 januari kom så samtalet som jag länge hade längtat efter, han var intagen på ett SIS hem uppåt landet. Det skulle bli ett LVM.
Han frågade ifall han fick kom hem och bo hos oss, sin familj. Han längtade efter trygghet och lugnet som han visste fanns hos oss. Vi kunde inte neka honom utan sa att det fick ju utredas. Någon vecka senare kom beskedet att det gick bra. Vill höll i en utredning. Pratade med honom i lördags och han var så glad över att få komma hem. Han avslutade samtalet - Hälsa fassan och du mossan! Jag älskar dej...
Flytten skulle ske inom 14 dagar. Det var en massa som skulle fixas men det var med glädje. I går kväll fick vi ett samtal kl 20:35 om att han inte finns mer. Vadå inte finns mer............ Mitt hjärta gråter och mina tankar är i kaos. Fick tag i han bror som också har bott hos oss, men då i 18 år. Han blev helt stum och avståndet imellan oss var svårt. Ville bara hålla om honom och få gråta tillsammans.
När vi starta som familjehem för snart 20 år sedan så tordde jag aldrig att man kunne få uppleva så mycke glädje med dessa barn men även så stor sorg.
I dag håller mitt hjärt på att brista och jag undra ifall jag kommer att klara av att fortsätta som familjehem.....
Vet att det finns fler här som drabbats av stor sorg. Det känns lite märkligt för att man står dom så nära men ändå har man inga rättigheter, varken till att få bestämma slutet på färden ( hoppas att ni förstår vad jag menar) eller hur allt skall ordnat till det bästa. Ingen på Sis hemmet får prata med mig eller kan berätta om vad som hände de sista timmarna, jag är inte anhörig (trots att han har samma efternamn som vi, och det är ett ovanligt efternamn) Socialförvaltningen bara beklagar det som inträffat. Känner mig så tom och maktlös......
Tack för att ni tog er tid att "lyssna"
Han frågade ifall han fick kom hem och bo hos oss, sin familj. Han längtade efter trygghet och lugnet som han visste fanns hos oss. Vi kunde inte neka honom utan sa att det fick ju utredas. Någon vecka senare kom beskedet att det gick bra. Vill höll i en utredning. Pratade med honom i lördags och han var så glad över att få komma hem. Han avslutade samtalet - Hälsa fassan och du mossan! Jag älskar dej...
Flytten skulle ske inom 14 dagar. Det var en massa som skulle fixas men det var med glädje. I går kväll fick vi ett samtal kl 20:35 om att han inte finns mer. Vadå inte finns mer............ Mitt hjärta gråter och mina tankar är i kaos. Fick tag i han bror som också har bott hos oss, men då i 18 år. Han blev helt stum och avståndet imellan oss var svårt. Ville bara hålla om honom och få gråta tillsammans.
När vi starta som familjehem för snart 20 år sedan så tordde jag aldrig att man kunne få uppleva så mycke glädje med dessa barn men även så stor sorg.
I dag håller mitt hjärt på att brista och jag undra ifall jag kommer att klara av att fortsätta som familjehem.....
Vet att det finns fler här som drabbats av stor sorg. Det känns lite märkligt för att man står dom så nära men ändå har man inga rättigheter, varken till att få bestämma slutet på färden ( hoppas att ni förstår vad jag menar) eller hur allt skall ordnat till det bästa. Ingen på Sis hemmet får prata med mig eller kan berätta om vad som hände de sista timmarna, jag är inte anhörig (trots att han har samma efternamn som vi, och det är ett ovanligt efternamn) Socialförvaltningen bara beklagar det som inträffat. Känner mig så tom och maktlös......
Tack för att ni tog er tid att "lyssna"
. hoppas ni tar er igenom och orkar fortsätta med ert fantastiska arbete