Stor sorg.

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Den 18 januari fick jag ett samtal från en tidigare placerad, en av våra första som kom 94. Han bodde hos oss i över 11 år tillsammans med sin äldre bror. Vi hade tuffa år tillsammans men dock mycket glädje. Detta var en kille som ständigt hoppades på att få återvända till sin biologiska mamma. Så kom det en ny socialsek. som hade andra tanka och funderinga än den tidigare som hade funnits med sedan i början. Det tog 14 dagar sedan var han avskriven från oss, efter drygt 11 år. Det gick snabbt utför och som 18 åring var han missbrukare av både alkohol och andra droger. Vi stod ständigt i kontakt med varandra och det var alltid -Mossan, du jag älskar dej. Då vi avlutade samtalen. Den 18 januari kom så samtalet som jag länge hade längtat efter, han var intagen på ett SIS hem uppåt landet. Det skulle bli ett LVM.

Han frågade ifall han fick kom hem och bo hos oss, sin familj. Han längtade efter trygghet och lugnet som han visste fanns hos oss. Vi kunde inte neka honom utan sa att det fick ju utredas. Någon vecka senare kom beskedet att det gick bra. Vill höll i en utredning. Pratade med honom i lördags och han var så glad över att få komma hem. Han avslutade samtalet - Hälsa fassan och du mossan! Jag älskar dej...
Flytten skulle ske inom 14 dagar. Det var en massa som skulle fixas men det var med glädje. I går kväll fick vi ett samtal kl 20:35 om att han inte finns mer. Vadå inte finns mer............ Mitt hjärta gråter och mina tankar är i kaos. Fick tag i han bror som också har bott hos oss, men då i 18 år. Han blev helt stum och avståndet imellan oss var svårt. Ville bara hålla om honom och få gråta tillsammans.

När vi starta som familjehem för snart 20 år sedan så tordde jag aldrig att man kunne få uppleva så mycke glädje med dessa barn men även så stor sorg.
I dag håller mitt hjärt på att brista och jag undra ifall jag kommer att klara av att fortsätta som familjehem.....
Vet att det finns fler här som drabbats av stor sorg. Det känns lite märkligt för att man står dom så nära men ändå har man inga rättigheter, varken till att få bestämma slutet på färden ( hoppas att ni förstår vad jag menar) eller hur allt skall ordnat till det bästa. Ingen på Sis hemmet får prata med mig eller kan berätta om vad som hände de sista timmarna, jag är inte anhörig (trots att han har samma efternamn som vi, och det är ett ovanligt efternamn) Socialförvaltningen bara beklagar det som inträffat. Känner mig så tom och maktlös......
Tack för att ni tog er tid att "lyssna"
 
Gråter med dig...fy så tragiskt! :cry: Hoppas aldrig behöva uppleva det du nu går igenom. All styrka till dig och din familj.
Kramar och tankar
 
Lider med dig,finns inga ord som kan beskriva en sådan sorg. :cry:
Tänk på alla de bra stunder ni haft o vad du betydde för han. Han skulle nog aldrig velat att du skulle sluta som familjehem,som jag förstått det var du som hans mamma. Kan man få ett bättre betyg?
Man vet aldrig när livet tar slut,hemskt när det kommer så oväntat.
Känner med dig, varför????
När allt skulle bli så mycket bättre o han äntligen tog tag i sitt liv så dör han.
Livet är inte rättvist,många kramar till dig.
Carpe Diem
 
Beklagar sorgen verkligen...Hoppas som dom andra säger att du inte lägger ner familjehemstankarna...hans samtal bevisar verkligen att ni hade lyckats med vad tanken bakom allt detta verkligen handlar om...!
MVH Melle7
 
Fy, så hemskt! Känner mina tårar rinna här också...

Även om du inte har några "rättigheter" i myndigheters ögon, så vet du ju att du och din familj var de viktigaste hos ert "lånebarn". Det var ju ER han ville komma tillbaka till.
 
Vi sliter och anstränger oss, sträcker oss till det yttersta för dess små- o halvstora....vi hoppas att vi gör ngt bra, ngt som betyder mkt för dem som finns under vårt tak och som även hos er fortsatte efter att denna unga människa lämnade ert hems väggar... men vi har inga rättigheter och det gör mig nedlagen och förbannad och ledsen....hae ni haft chansen att få följa denna kille nära vet manju inte ad som hade hänt, mentankarna finns där...

Ja, vi anstränger oss och vi kämpar och vi ÄLSKAR o så har vi inte ens rätt att få reda på vad som hänt. Ovisssheten gnager och tär. Att inte veta måste vara tungt. Gråt och var just så ledsen som du är. Jagg hoppas det klarnar för dig så småningom. Ditt hjärta är stort. Rymmer mkt. Och det är jag glad för. Det märks på din text,och det märks på denna pojkes kärlek till dig. En kälek som var tvåväga.

Sänder i ikhet med många andra här på forumet tröst i sorm av ett inlägg. Kram från ännu en
 
Känner med dig och din familj - finns ingen tröst i det hemska, overkliga..... Dagarna går och sorgens kanter blir mindre vassa och gör mindre ont med tiden OCH alla fina minnen ni har av honom och er tid tillsammans kommer alltid att finnas kvar - det kan ingen ta ifrån er <3

Styrkekramar
 
Ett stort TACK till era som finns där ute och som stötta mig och familjen.

Ett utdrag från min bloggsida kommer här....

Igår var det en dag som bara fanns till för att gå igenom sakta och inte gå på väggarna för offta. Fick kontakt med massor av underbara ungdomar från vår tid i vår gamla kommun, en del ringde hit för att fråga hur vi mådde......
Fick inlägg på facebook och mail, alla med budskapet att dom brydde sig. Många märkliga saker hände runt om kring oss... Saker som är tecken för mig att något sker som vi inte kan ta på.
Boz vetrinär ringde och nästa vecka skall han sövas ner för att dom skall gå ner med en kamra.
Älste grabben som flyttat hemifrån har fått jobb på skola och skall vara elevass.
I dag skall minstingen till tandläkaren och det skall bli skönt att få komma i från lite.
Har fått avbokning från en socialförvaltning, dom kommer inte. Men det är ju inget konstigt med det... Vad skall dom här och göra kan tyckas.

Snön ligger där kvar på marken med sitt vita täcke för att ge skydd åt naturens som finns under. Men då jag pratade med vetrinären så berättade hon att där kliniken finns ca 8 mil från oss finns det ingen snö.
I dag då jag vaknade kl 05 så var det -6.8 ute. Boz gick gladligen ut, katterna som varit ute i natt kom hem för att äta.
Vardagen rullar på som vanligt, som om inget har hänt. Har det hänt något, det känns så overkligt, som en dröm en ryssare. Vaknar upp och upptecker att världen inte ståt stilla som mina tankar mina tankar hade gjort under gårdagendom gick bakåt mellan 15 och 6 år. Reser, rymningsjakter och glädje, ja mest tankar med skratt och humor, mycke glädje.

Kaffet brevid mig börjar bli kallt och det är dags att väcka min goa ungdomar som sover i sina sängar, det är en ny dag att vakna till, en ny dag med ny chanser att bara gå vidare........
Kommer dagen att bli som går dagen???????????????
Någon kommer att säga att den blir vad man gör den till,
men hur mycket kan jag styra nu.
 
Beklagar verkligen din och din familjs stora sorg. Detta skulle inte behöva hända om dessa barn och ungdomar fick lite rättigheter. Som det är nu är det bio föräldrarnas bästa man jobbar för många gånger, vilket i många fall går helt emot barnens bästa..Jag gråter när jag läser din historia....Kramar!
 
Men Bortblåst ni måste väl få reda på om han dog av egen vilja eller en överdos (där vet man ju inte om det är av egen vilja eller ej) eller olyckhändelse eller sjukdom???????????

För det har så stor betydelse hur ni ska kunna gå vidare.

Jag känner med Er och blir också så himla arg. Kunde det ha undvikits?????
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp