Varför är ni familjehem?

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
G

Gör mitt bästa...

Ja, jag undrar hur det kom sig att ni blev familjehem och vad det är som gör att ni fortsätter? Vi känner oss snart "brända" som familjehem- trots tidigare erfarenheter av olika uppdrag.

Hur orkar ni vidare? Vad är det som "driver "er att hålla fast vid uppdrag, att ta nya ? Vi sitter nu med de förbjudna tankarna att de kan komma o hämta det placerade barnet, så vi äntligen kan få lite lugnoch ro och leva ett ganska bekymmerslöst familjeliv, med resor, lugna nätter utan tankar som maler om barnet ska få bo kvar, tankar på vad i gör om barnet ska hem till bio- hur vi ska hantera det och hur vi ska njuta livet då.... Känns mkt hemskt att skriva detta, men utan detta barn- utan placeringen- hade vi inte varit så frustrerade, så oroliga över om barnet ska hem eller ej, då hade vi kunnat hälsa på nära släktingar i grannlandet, så hade vi kunnat....

Å i nästa sekund när tankarna går i dessa banor, så är kärleken för barnet där, hur ska det gå för detta lilla barn som aldrig bott i sin ursprungsfamilj.... :cry: . O hemska tanke!!!

Får man vara egoist, får man vara negativ i dessa sammanhang. Känner små korta stunder en viss irritation gentemot barnet- trots att det inte är detta barns fel att vi sitter i denna båt som gungar i konstiga farleder.... Kärleken finns där- o kanske, kanske är det därför som i dess osäkra tider som jag känner av distanseringen till barnet....som att jag försöer skydda mig själv... :? .

Kan det vara så? Känner mig iaf hemsk. Detta barn har ju bara mig som känsomässig mamma. En annan manma finns, men har aldrig knytit an till barnet. Hu hanterar man denna hemska känsla? O hur står ni ut med den? Elelr har ni ngn strategi så att dessa tankar o känslor adrig uppstår? Har ni något knep så att ni klarar av att tänka att det är ett JOBB ni utför??? :?
 
Känner igen varenda tanke du så bra formulerat............
Dessa förbjudna som far genom huvudet.
"Tänk om inte :angel: varit, vad lugnt och skönt det varit........."
Om, om, om .....
Om :angel: ska hem hur går det DÅ????
Om allt går åt skogen, klara vi en vända till?
Inför osäkra situationer tror jag det tillhör den mänskliga naturen att försöka förbereda sig, även känslomässigt.

Jag vet egentligen inte varför vi fortsätter..........
Sist blev vi så otroligt brända, dom flyttade :angel: med tre dagars varsel.
Vi var anknutna liksom :angel: som grät när bilen åkte.
Anledningen?
Bio tyckte det var för långt bort och med SOL vågade de inte annat än att lyssna..........
Vet inte om vi fixar en sån grej till, har tagit oss över ett halvår att komma över det.
Funderar på att "gå löshäst på jour istället, korta uppdrag som man vet "ska iväg".
För på något vis VILL vi ändå dela med oss av allt vi har i överflöd........
Det finns så många barn på "hemmaplan" som behöver hjälp, inte bara barn i andra länder.

Svamlar gör jag också men kontentan av det hela är att jag känner igen alla dina funderingar!
Hjärnan jobbar ibland mer än man vill.....
Försök att njuta va det ni har just nu!
Att vara här och nu och inte ta ut en massa (onödiga?) bekymmer i förväg.

Lycka till!
 
Jag skriver under på varje ord!

Det är så otroligt kluvet, man vill ge kärlek samtidigt som man vill hålla distans.

Vi sitter i situationen att soc för någon vecka sedan lovade oss att vi kan planera för :angel:s skolgång i höst och att det absolut inte är aktuellt att bio ska ha tillbaka :angel:, om bio vill så kan det kanske bli aktuellt med någon mer umgänges-dag på lov, men inte mer...
Det var någon vecka sedan de gav oss det beskedet...

Nu har bio pratat med en handläggare om att det är dags för hemgång på heltid!!
Jag sa redan i januari att det kanske vore lämpligt att bio provade att vara försälder på heltid på lov osv eftersom bio hade i åtanke att ta tillbaka sina barn, men detta röstades ner av soc... Men eftersom soc beslutade att barnen ska vara hos oss så har vi gått in helhjärtat för att bli en familj, pratat och planerat för framtiden osv!

Jag är otroligt upprörd/uppgiven! Vi hade planerat vårt liv efter dessa barn, anpassat våra jobb. Jobb som jag kommer att förlora åtskilliga tusenlappar i månaden på eftersom jag pga barnen har bytt anställningsform.

Hur kan man vid placeringens början (5mån sedan) säga att det är en uppväxtplacering när det sedan ändras till hemgång? Jag vet att det aldrig går att förutse vad som händer, men varför lyssnar de inte på oss?


...Det kommer i såfall bli lugnt och skönt, och att vi kan ha tid för varandra...

förlåt om jag är rörig, allt snurrar i huvudet. Det gör ont i magen och hjärtat slår alldeles för fort!
 
Är nog lite känslig emellanåt nu, för mina tårar börjar rinna lite när jag läser era kommentarer. Det där med uppväxt, det säger de så fint, fastdet inte existerar. För drygt 3 år sen sa de samma till oss, och här sitter vi nu och soc tror att bioförälder får hem barnen vid den kommande Länsrättsförhandlingen. Vi vet inte om vi ska planera för barnets skolstart, men vi sitter ändå i möte om det och planerar. För barnet behöver stora insatser. Känns hur sjukt som helst. Att sitta där o planera för något som kanske inte blir av.

Eftersom de sa att det ju var så klart o tydligt att bio ej skulle kunna få hem sitt barn la vi in växeln på det. Gick in med hull och hår och tänkte inte i början på att bio skulle ha en chans att få hem bio, men med åren har oron ökat- när man egentligen borde känna sig mer trygg med tanke på VÖF, men icke. istälet blir det tvärtom. Har tidigare haft placeringar där vi trott/ fått höra från start att barnet troligen ska till bio efter ett tag, och så har också skett- o DET var mkt lättare att acceptera. Men detta.... mitt hjärta slår också för fort emellanåt och de "förbjudna" tankarna ploppar upp.

Jag tror att jag ska ta fasta på att leva i nuet, och kanske också kanske tänka på fördelarna för oss som familj om placeringen upphör kanske blir allt detta då lättare att hantera- men hua- min mamma-kärlek för detta placerade barn tar över då och då.

Jag önskar att soc slutar prata om uppväxtplaceringar som inte finns. För oss hade det gjort en stor skillnad. Flytar barnet kommer vi nog inte att hoppa på ett nytt uppdrag på flera år- då vill vi njuta friheten att bara vara en familj där vi bara får vara och bestämma , alldeles själva.
 
Jippie, plockar ut två av dina meningar:

"Det är så otroligt kluvet, man vill ge kärlek samtidigt som man vill hålla distans."

"...Det kommer i såfall bli lugnt och skönt, och att vi kan ha tid för varandra... "

Starka ord för mig. Det är ju så det är. Och det där med lugnt och skönt, det är sånt som jag tröstar mig med, om det skulle bli så att detta underbara barn förlorar sin trygghet.

Vi får fortsätta stötta varandra. Kram! Många kramar!!!
 
Så jobbigt att läsa detta. Lider mer er ofantligt mycket.
Detta är en av anledningarna till varför vi jobbar jour. Vet med mig att jag aldrig skulle klara av denna psykiska stress - att aldrig känna lugn - aldrig veta när barnet förvinner.

Ni gör ett otroligt jobb!
 
Har nyligen sagt upp en liten :angel: ...... Usch - magen och hjärtat värker när jag känner/funderar på den lill*.......

Fy f*n - det här är ett tufft, hårt jobb med världens sämsta stödfunktioner........

Men att vara familjehem är vårt liv, vi älskar våra stora och små :angel: som kommer till oss - ibland för lång tid och ibland för kort tid. Jag har lärt mig så oerhört mycket på vår "resa" och vill inte byta bort det här "jobbet" för allt i världen!
 
Fox

Jag hoppas av hela mitt hjärta att soc vet att uppskatta din inställning.Att de ser hur trofast du och din familj är mot dessa barn. TROTTS all skit det medför.
 
Ja vad ska man säga, det var precis det vi var med om.
Det sas så vackert att barnet kommer aldrig att flyttas hem, detta är en uppväxtplac.
Handläggaren informerade oss om vöf , 3 år hade snart gått.
:angel: såg oss som sin familj, ingen anknytning till bios, vi fick ny handläggare , bad om en vöf och 3 månader senare bodde barnet hos bio.
Vad hände??? Ingen har ringt o frågat oss hur vi mår, ingen har hämtat barnets saker eller kläder.
Vi känner oss helt utelämnade.
Visst vi försöker också trösta oss med att - vad lugnt o skönt vi fått.... Men det är föör lungt, någon fattas. Skönt att slippa umgänge som barnet mådde så dåligt efter, slippa alla hot.Men grubblar.. det gör jag ändå. Tänker på :angel: många gånger per dag och på nätterna, trots att 2 månader gått.
Känner mig fruktansvärt lurad av soc, känner att jag blivit paranoid efter detta, misstolkar så fort någon säger något. ( kanske menade hon si eller så, fast hon sa..) Litar inte på någon..
Soc har ljugit en hel del av det som verkligen hände och det skrämmer mig för att våga ta ett nytt uppdrag, Brinner för barnen men är rädd för den makten soc har.
Kan de skada vår familj?
Vågar inte riskera mina egna barn för att rädda någon annan, för tänk om bios skulle hitta på något som skulle göra att mina barn blev omhändertagna. Det händer ju och jag har blivit rädd.
Innan denna placering hade jag aldrig dem tankarna för jag litade på soc och trodde i min dumma enfald att misstag inte sker..
Jag sa upp mitt jobb när vår placering kom, har även under årets lopp tackat nej till nya anställningar eftersom vår :angel: krävde mycket.Vi ville göra detta för barnet.
Barnet flyttade och jag hade precis tackat nej till fast jobb...kul..för vad gör jag nu?
 
Precis trygga rekan... Vi får inget veta.
Har blivit lovade att få träffa :angel: men veckorna går o inget händer.
Stackars liten som förlorat sin familj 2 gånger.
Det är sverige vi pratar om, i sverige behandlar man barn på detta sett.Om vi ändå gjort något fel..
det har de ju erkänt att vi inte gjort,samarbetssvårigheter med bios eller rättare sagt, de med oss.
Vi har inget som helst svårigheter att samarbeta, men det är svårt att prata med någon som vägrar titta på en o svarar inte på tilltal. o VI har samarbetssvårigheter .

Sverige är fantastiskt :claphappy:
 
enligt socialtjänstlagen ska er liten ha rätt att ha umgänge med för barnet närstående personer.
DET ÄR BARNETS RÄTT. Påpeka det för soc. Om inget sker ring Socialstyrelsen.
 
Råkat ut för samma sak :cry:

T.R´s råd är gott - gör det nu innan dom hänvisar till att det gått för lång tid och att ni "förlorat" ert värde för :angel:
 
Kanske hjälper detta, kanske inte.
Min anledning till att jag är familjehem är simpel. Jag har själv varit placerad.
Dom första var inte bra (borde inte fått vara fosterhem som det hette på den tiden)
Det sista jag var på var underbart ! Dom gav mig självkänsla och egenvärde :D .
Dom är anledningen till den jag är idag. Dom är min mall för hur ett familjehem ska vara .
Jag vet att alla placeringar inte blir "lyckade". Såg flera pasera i "mitt" hem :wink: .
Trots allt som dom fick av fosterföräldrarna (samma som jag fick) tog dom det inte till sig utan tycktes bestämt sig för att fortsätta som tidigare. Kan tillägga att jag inte var enkelt uppdrag utan en som krävde mycket arbete p g a bio.förälder. Allt jag blev utsatt för. Var 16 när jag kom till mina fosterföräldrar och för gammal att få ordning på enligt soc. LOL :wink:
Idag ser jag mina bio.föräldrar som just bara bio.föräldrar. Min mamma och pappa är mina fosterföräldrar :love: .
:bow ALL heder åt mina fosterföräldrar, mina skyddsänglar :love:
Dom är mina idoler och anledningen till att jag är familjehem.
Ni ger era :angel: ar samma chans jag fick och oavsett så tar era :angel: ar detta med sig in i vuxenlivet.
Glöm aldrig vilken stor roll ni spelar och vilken underbar chans ni ger :love:
I slutänden så om de tar det till sig... tja.... 8)
Man kan leda en häst till vattnet, men aldrig tvinga den att dricka
 
Bra nebulosa- att du skrev ! Jag o säkert många med mig här på forumet behöver läsa det som du nu skrev. Jag som startade denna tråd har haft glädjen at få ge detta placerade barn ytterligare tid att växa o frodas- men det har inte blivit lugnt. Inte än- o kommer nog inte att bli i det närmsta. :? . MEn Liten växer o mår bra, får med sig fler dagar i vårt hem, h*n får med sig så mkt kärlek, lugn o ro, trygghet o upplevelser o positiva erfarenheter som h*n kan bära med sig resten av livet. Ju äldre detta barn blir- desto mer hinner vi förmedla o ge. ( o desto mer får vi tillbaka från Liten :love: )

Fint skrivet nebulosa, o skönt att läsa från ngn som varit i en annan roll, som det placerade barnet ...
 
Bara glad omdet hjälpte, oavsett omdet hjälpte mycket eller lite :razz: .
Och glad att du förstod det jag ville förmedla. Det jag har noterat under årens lopp, även när jag själv var placerad fast sissta biten av den tiden då naturligtvis, är hur underskattade familjehem är generellt. Till och med i en slags ranking under det oavlönade hushållsarbetet. Tror delvis det är för att det saknas ord för att förmedla den tysta kunskapen som familjehem trots allt äger och vill jag tillägga slår alla specialister och förståsigpåare på fingrarnaoch vinner med hästlängder.
Jag vet..... alla familjehem är inte bra.... men dom flesta är RIKTIGT bra.
Det kan aldrig sägas nog vilken stor insats och vilken stor skillnad ni gör.
Ni är utan tvekan hjältar :bow :bow :bow :bow :bow
Liten fråga bara.... vet er :angel: hur föräldrarna är eller något om föräldrarna?
Det kan skapa storm och en form av självuppfyllande profetia genom att "jag ärver mina föräldrars gener" om du förstår vad jag menar.
Tanken bara slog mig när jag kom att tänka på mitt näst yngsta syskon. Mitt syskon kunde inte hantera det och jag förstod inte varför syskonet gjorde alla märkliga saker. Inte förrens ca 2 år innan syskonet dog förstod jag då mitt syskon bad om ursäkt för vad pappan gjort och agerat mot mig. Naturligtvis ansåg jag att fel person bad om ursäkt och menade på att skuld ALDRIG ärvs, men det hjälpte inte.Oavsett vad jag sa eller hur mycket jag än försäkrade om mitt syskons oskuld och min kärlek så hjälpte det inte. Ingen anade när mitt syskon i 9-10-åråldern började tänka så. Fanns inga tecken eller förflugna ord åt det hållet. Däremot ett extremt dåligt beteende som eskalerade.
Bara en liten fundering.......hoppas det inte är så för då har ni jobb.

PS Glöm aldrig att ni faktiskt är vardagshjältar :bow :claphappy:
 
Hej!

Så fint du skriver. Tack för att du förmedlar detta till oss.
Ha den rikitgit trevlig och härlig dag.

Kram Tre
 
Tack så mycket .
Det är skönt att ni förstår vad jag menar. När jag pratar med andra och försöker förmedla detta som jag faktiskt tycker så hamnar jag alltid i stora dispyter. Folk klankar ner och nervärderar detta enormt värdefulla arbete.
Min fråga blir till syvende och sist : Hur mycket är ett barns liv värt ???
Jag har större frihet än ni till att säga sanningen verkar det som. I början menas det att jag ska försöka tjäna pengar ... men eftersom jag upplevt det från andra hållet kan ingen argumentera emot :wink:
Men det viktigaste är nog att ni vet hur värdefulla ni är , vilket fantastiskt jobb ni gör , att ni är lika stora vardagshjältar som brandmän, ambulansförare o s v.
:claphappy: :bow :claphappy: :bow :claphappy: :bow :claphappy:
 
Tack o lov har jag inte en enda gång nåtts av åsikter som tyder på att jag gör detta för pengar. När människro i min omgivning eller människor jag möter får veta att vi är familjehem får jag tack o lov ett väldigt fint erkännande. Många förstår inte hur vi orkar, hur vi står ut- de undrar hur det går. När det krisat har de som vetat lite mer sagt att de förstår om vi inte orkar- pga soc o bio (barnet är det inte problem med så att vi skulle ta slut på orken). Mitt i allt elände som vi är uppe i betyder dessa erkänanden o dessa kramar o tankar mer än mycket annat. Människor i vår närhet tycker vi är fantastiska som gör detta- de säger att Liten verkar må så fint, att ingen kan göra detta bättre än vi, att h*n inte kunde ha fått ett bättre hem. Sånt värmer enormt o hjälper oss att orka vidare. Jag tror/vet att vi gör en sjuhelvetes bra insats för detta barn. (förlåt det uttrycket...sjuhelvetes...inte riktigt rumsrent :roll: - men så känns det) Senast jag träffade en psykolog som barnet träffat tillsammans med bio, sa denna psykolog att det inte ett lätt uppdrag vi har- med dessa relationer o detta barn. Kändes fint att även hon förstod. Jag kunde bara instämma, att det var det ju inte- ett lätt uppdrag alltså....

Så mitt uppe i oron o irritationen möts vi bra i samhället. O det känns gott.
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.
Tillbaka
Topp